Jag minns med glädje en midsommar i början av 60-talet. Tillsammans med två goda vänner bestämde sig han som redan då var Mannen i Mitt Liv och jag att fira midsommaren på en festplats (ja det hette så på den tiden) vid Trosa. Vi tältade på campingen bredvid - fast det berättade vi inte för våra föräldrar. I alla fall inte mina. Vi var ju inte gifta ännu... Tältet hade vi lånat. Det var ett enkelt gammalt scouttält utan innergolv. Våra vänner hade något liknande. Ingen lyx här inte:) Men vem brydde sig?

Efter att ha dansat oss trötta på den lövade dansbanan och luften började bli kylig, sa vi go’natt och kröp vi in i våra tält. Vi hade placerat dem med öppningarna mittemot varandra med en liten gräsyta mellan, som gemensam gård.

När vi förpuppat oss i våra sovsäckar och dragit upp blixtlåset ända upp till hakan, krafsade det på tältduken. Hjälp! Var det någon av de där inte helt nyktra, men i och för sig ganska oförargliga raggarna, som höll till längst bort på campingen? Kanske ville någon av dem bråka med oss? Vi låg blickstilla och jag vågade knappt andas. Hjärtat bultade! Mera krafsande på tältduken.

Han, som sen blev Mannen i Mitt Liv, följde väl någon urgammal försvarsinstinkt, ålade sig ur sin sovsäck och lättade försiktigt på tältduken. Inga raggare inom synhåll tack och lov! Utanför stod däremot våra vänner - med en flaska VIN! De undrade, om vi ville vara med och dela den. Till saken hör att vi alla var nykterister. Då…

Så kom det sig, att vi fyra satt utanför våra tält och festade på det där vinet i den ljusa midsommarnatten – natten som aldrig blir. Vi tjejer iklädda långa, högknäppta flanellnattlinnen (mitt hade spetskantad krage) och killarna i rejäla pyjamaser med långa ben. Alla hade vi tjocka raggsockor på fötterna, för natten som aldrig blir, kan vara riktigt kylig. Vi var väl rustade. Och vi kände oss väldigt syndiga – och mycket lyckliga:)