Vad passar bättre en stekande varm sommardag, när luften står helt stilla? Nä, just det! Vi kände oss mycket välkomna:)

Naturligtvis spelade vi några omgångar whist, som vi damer ansträngde oss hårt för att låta gubbsen vinna (fniss, fniss). De blir så besvikna annars...

Till middag bjöds vi på "Planka"  proppfylld med godsaker -  och vin därtill. En mycket trevlig eftermiddag och kväll:)

Hittade ännu en ratsplats med kvarnhjulsbord och tillhörande vandalsäkra stenpallar vid E40:an mellan Jönköping och Ulricehamn. Vi åt vår matsäckslunch och kollade intresserat två glada hundar, som glatt skuttade upp och ner i vattnet.

Utvilade och belåtna efter en god hotellfrukost satt vi oss i bilen och gav oss ut på E4:an mot söder. Vid Ödeshög körde vi gamla Riks-Ettan utmed Vättern. Här åkte jag med mamma och pappa första gången 1945  på väg till släkten i Malmö. Om jag inte minns fel var det grusväg då.

Den resan följdes sedan av många fler och vi stannade alltid vid "rastplatsen med kvarnhjulsbordet" med utsikt över Vättern.

Nu finns det visserligen två kvarnhjulsbord där, men vad spelar det för roll!

I Västervik väntade buss, som tog oss tillbaks till Nyköping. Gissa om vi somnade ovaggade den kvällen!

Kapten gjorde en liten avstickare från vår rutt för "en överraskning". När vi närmade oss den här bryggan, möttes vi av flera småbåtar och på bryggan stod många människor och vinkade. Hm? Inte var vi väl såå populära därute i skärgården. Mjae. njäe, jo på ett sätt.

Det visade sig att en tjej och en kille i besättningen bor härute -  och dessutom är gifta med varandra. Det blir väl inte så täta besök i hemmet under högsäsongen. Nu kunde de i alla fall vinka till anhöriga och vänner. Lite kul faktiskt - och rätt gulligt av kapten, tycker jag.

Kapten sa, att även fast han och besättningen åker här så ofta, är det sällsynt med så stilla och lugnt hav,  som det vi fick uppleva. Han hoppades, att vi njöt lika mycket som de - och det gjorde vi sannerligen!

Mannen i Mitt Liv och jag krånglade oss upp för att se på utsikten - det var värt varenda steg på den steniga, knaggliga "stigen" dit.

På Fångö bröt man koppar under 1800-talet. Som mest bodde ca 200 personer här,

55 män kämpade i gruvan och 60 kvinnor och barn arbetade ovan jord. Man kan ju bara tänka sig, hur de har slitit!

Lönsamheten  sviktade och gruvdriften las ner, mest beroende på att saltvatten då trängt in i gruvan.

Och om detta hade vi inte den blekaste aning!