Idag har det regnat och blåst en hel del men vid middagstid bröt solen igenom lite grann.
Det är öppet vatten och fortfarande ligger tre båtar kvar vid sina bryggor
Förra året vid den här tiden var det is på Tjärnen. Det kom mängder med snö med stora trafikproblem som följd.
"Idag vi första ljuset tänt i stilla helig tid advent..." . Så sjöng alltid barnen i min skola, när vi firade första advent fredagen innan. Det skedde vartannat år i Kyrkan och vartannat år i Missionskyrkan. Det gällde att fördela gunsterna rättvist i en bygd, där de olika kyrkorna har en stark position i samhället.
Ortens dagmammor bad att få komma, liksom en del föräldrar, mor- och farföräldrar. Ingen nekas komma till en kyrka, men då räckte den lilla församlingskyrkan inte till längre, utan vartannat år firades dagen i Församlingshemmet. Där fanns plats för alla intresserade.
En flicka och en pojke bland de äldre eleverna hade det hedervärda uppdraget att stå där framme och tända ljusen i adventsljusstaken ett och ett och läsa en dikt till varje ljus. Det var nervöst för dem båda två, kanske mest ändå för den som höll i tändsticksasken.
Tänk att det ska vara så svårt att tända en tändsticka och sedan få den att brinna ända tills ljusveken har tänts! Ändå förberedde vi alltid väl genom att ha tänt ljusen en första gång, så att de skulle ta sig direkt.
Jag minns med värme den pojke, som ett år skulle tända första ljuset. Han öppnade tändsticksasken med lätt darrande händer och repade tändstickan mot plånet gång på gång, utan resultat. Spänningen steg bland kamraterna, det var knäpptyst i salen förutom raspet av tändstickan. En av lärarna var på väg till undsättning, då "flickan med verserna" resolut tog asken - och lyckades tända direkt! De andra tre ljusen tände sedan pojken utan problem, när det blev så dags. Men så piiinsamt, han tyckte det var att inte ha kunnat tända det första ljuset.
Efter traditionsenlig sång och musik bjöds alla på saft (kaffe till de vuxna), pepparkakor och lussekatter. De senare utan saffran, eftersom det är vanligast där i trakten. Lite trist tycker jag, som gillar saffran.
I går hade vi besök från Stockholm av en två-årig Liten Dam och hennes föräldrar. Föräldrarna är vänner till Dottern och Svärsonen, som också är Lilla Damens stolta gudföräldrar. Vi känner också Lilla Damens föräldrar, men det var första gången vi träffade Lilla Damen i egen hög person. Vi var bortresta förra gången de besökte Karlstad.
Vi bjöd på den tyska julkakan Stolle eller Christstolle. Det är en variant på fruktkaka,
fullproppad med marsipan, russin, mandel, kanderade pomeransskal och annan torkad frukt.
Kakan täcks vanligtvis med florsocker för att likna det lindade Jesusbarnet, därav namnet Christstolle.
Lilla Damen gillade varken yoghurten eller kakan, som hennes mamma bjöd henne. Däremot gillade hon Jesusbranets vita lindor. Hon stack fram ett litet finger mot pudersockret och slickade förnöjt av det. MiML skrapade då av lite av "klädseln" och la bredvid kakan, så Lilla Damen kunde ta lite mer. Han vet hur man gör sig populär hos damerna, både stora och små *he he*.
Vi hade en trevlig stund tillsammans och när Lilla Damen lämnade oss för vidare äventyr i Öhrnboet, var duken mer vit än röd och Christstollen i det närmaste "avklädd" - men det gjorde absolut ingenting. 
Dagens korta stunder med solglimtar blev det inte mycket med, men ett vackert skådespel blev det ändå, när solen förvann för gott denna dag. Inte storslaget eller magnifikt - men vackert.
Önskar er alla en riktigt bra fortsättning på årets första advent!
Soliga och vama kramar,
Lambergsfrua 
PS Av ren egoism hoppas jag att det spöregnar och blåser småspik i morgon, så folk håller sig inne när vi ringer för jobbet - *fniss* DS
Ingrid
27 november 2011 17:37
Ja, tänk vilka minnen man kan plocka fram. Jag var ju med i kyrkans barnkör och i skolans kör också och advents- och juletid var det ju högsäsong. Dessutom var vi med i IOGT och de ordnade också med fester och uppträdande i juletid.
Jag tror att du kommer att hitta folk hemma i morgon, för det här vädret bedarrar nog inte på ett bra tag.
Kram och trevlig adventskväll!
http://stenstugu.com/wp
Lambergsfrua
27 november 2011 18:08
Tack Ingrid! Jag tror du inte heller att folk ger sig ut i onödan i det här vädret.
Visst är det roligt att tänka tillbaka. När det gäller skolans adventsfirande fick jag nyligen veta att det sker på samma sätt fortfarande. I år var det firande i Missionskyrkan.
Varm kram!
yvonne
27 november 2011 18:33
Jag sov mig igenom solskensstunden på dagen! Och jag är lika trött än...suck...men snart kan jag gå och lägga mig.. Såna där stollar ska väl ätas i tunna skivor? Tror aldrig jag smakat nån faktiskt...Och firat advent har jag inte gjort sen...öööhh...jag minns inte..
Vädret i morgon ska dock bli soooooligt! :)
http://www.yvonneeblogg.blogspot.com
Lambergsfrua
27 november 2011 19:22
Ja, den där solskensstunden var kort, men jag råkade vara på balkongen just då och hämtade snabbt min kamera.
Stollar ska ätas i mycket tunna skivor, annars storknar man. Vi serverade vin till för gästerna ville inte ha kaffe. Sund inställning =D
Vi firar inte advent mer än att vi tänder ljus. Det räcker så bra, tycker jag ;)
Soligt i morgon? Vill inte höra på det örat;)
Varm kram!
Maria
27 november 2011 18:43
Kul, när vi cyklade hem i morse och såg alla adventljustakar ploppade versen upp i huvudet "Idag vi första ljuset tänt i stilla helig tid advent" men jag kommer ju inte ihåg fortsättningen (ja att det kommer flera advent vet jag ju, men det måste vara ngt mer..)
Den lilla damen smackade förresten i sig två portioner makaroner o fem fiskpinnar igår när vi kom hem så hon väljer uppenbarligen sitt födointag med omsorg :)
Lambergsfrua
27 november 2011 19:20
Tänk jag kommer inte heller ihåg fortsättningen på versen. Jag har googlat, men inte hittat något. Det är ju fyra verser, ett för varje adventsljus. Jag blir sååå frustrerad!
Hm, ja pudersocker som förrätt och sedan makaroner med fiskpinnar. Finns det med i någon kostcirkel tro??
Kramar till er alla tre,
Ma
Ruth
27 november 2011 22:22
Jag har inget speciellt minne från barndomen och advent, säkert så passerade det hela enligt ritningarna, det är det udda man mins. Men denna dagen i dag kommer jag att minnas ett tag, storm och regn hela dagen, nu tycks det ha mojnat. Kan inte påstå att vi direkt har firat, det mesta har gått i matens tecken.
Kram vännen.
http://bernamis.bloggplatsen.se
Lambergsfrua
27 november 2011 22:55
Det enda jag minns från barndomens adventsfirande är hur vi klädde ljusstaken med vitmossa. Sen satte vi små konstgjorda flugsvampar och någon garntomtenisse i mossan. Konstigt med dessa flugsvampar egentligen. DE är ju giftiga, men för all del vackert juleröda.
Det adventsfirande jag berättade om var från min yrkesverksamma tid. Den traditionen finns med sedan "min" skola byggdes 1973 och håller på än. Trevlig när traditioner får leva kvar fast tiderna förändras.
Dags för höj- och sänkbara loppelådan.
Natti, natti!
Varma kramar,
Margit
28 november 2011 14:32
Så trevligt och levande du berättar..om förr..om minnen!!! ja det är inte alltid så lätt att få ELD på stickan...
Trevligt med besök...och äta gott och den goda kakan, brödet du visar oss! Ser mycket läckert ut!
Önskar dej en trevlig vecka!!! Med sol och uppehåll..och inte blåst...
http://margiholm.blogg.se
Lambergsfrua
28 november 2011 16:30
Tack för berömmet!
Ja du, de där tändstickorna ställde till en hel del bekymmer för de lite nervösa barnen (11-12-årsåldern). Flera gånger bröts de av och andra gånger verkade det omöjligt att få fyr på dem. Det var lite status att bli utvald att ansvara för ljuständning och versläsning och då kändes det förstås viktigt, att allt fungerade...
Den där fruktkakan är delikat, om man gillar mandelmassa. Men den är mäktig, så det får bli tunna skivor;)
Vi har haft sol idag, men vinden har känts kylig trots några plusgrader. Ännu en dag utan halka, underbart!
Ha det gott!
Varma kramar,
Sonen
29 november 2011 18:39
Tänk, det där med lysning hade jag inte aning om. Jag har inte ens funderat över saken, trots att jag naturligtvis hört ordet många gånger. Vilken märklig sed egentligen. Fast det är klart, får man tre söndagar på sig innan bröllopet blir det ju väldigt svårt för någon att tacka nej och inte dyka upp under förevändningen att man inte kan eller hinner. Nu är det ju svensexa/möhippa som gäller istället. Tror jag åtminstone, lysning kanske fortfarande förekommer.
Rolig bild på dig och pappa med reglerna. Det jag främst noterade var ditt armband. Det måste du ha burit under flera år, eller åtminstone vid åtskilliga tillfällen, för det kommer jag mycket väl ihåg. Jag brukade titta på den fina stenen som vilade ensam mellan bågarna, eller vad man skall kalla dem. Lustigt hur man kan se något så mycket att man till slut inte ser det längre. Å andra sidan funkar det åt båda hållen: Har man inte sett en älg på vägen mellan hemmet och jobbet på tio år, ser man ingen älg när man kommer farande för tretusende gången heller, trots att den nu faktiskt står där.
Men som sagt, glad lysning på er! ;) / Kram
Lambergsfrua
30 november 2011 14:39
Jag tror att seden med lysning var viktig på den tiden då all information kom från prästen i kyrkan. Han inte bara predikade, han kom med diverse nyheter också. Att lysningen upprepades tre gånger var för att ge alla en möjlighet att protestera mot äktenskapet om det fanns anledning.
Idag finns inte begreppet lysning. Det har ersatta av hindersprövning. Många har någon slags mottagning i samband med det. Bra sätt att få önskade saker till hemmet=D
Armbandet fick jag av mamma, när jag tog lärarexamen och jag hade det dagligen på den tiden. Det som liknar en smyckesten, är faktiskt en liten konkav guldplatta!
Oj, vad vanligt det är att se utan att se. Det gäller sannerligen inte bara älgar =D
Stor kram från oss båda!
Ma
Sonen
30 november 2011 20:43
Tack för informationen, nu blev man ytterligare allmänbildad och det gillar jag ;) Ingen sten, säger du? Nej, det var väl en sorts ruterformad konkav bit guld, nu när du säger det. Mehn då måste jag ha tyckt att den blänkte fint, eftersom jag kommer ihåg den som en sten :)
Det där med att se och inte se stämmer onekligen. Jag spenderar flera timmar om dagen med att leta efter saker som ligger mitt framför näsan. Grrr ....
Kramis
Lambergsfrua
1 december 2011 12:25
Exakt så, en ruterformad konkav lite guldplatta - och visst glimmar den ;)
Jag undrar hur många timmar av ens liv som går åt till att leta efter saker. Förvånansvärt många skulle jag tro. Vissa saker tycks ha en förmåga att förflytta sig på egna ben från punkt A till punkt B utan att man bett om det. =D
Många kramar från oss båda,
Ma
Dagens korta stunder med solglimtar blev det inte mycket med, men ett vackert skådespel blev det ändå, när solen förvann för gott denna dag. Inte storslaget eller magnifikt - men vackert.
Januari brukar kallas årets "längsta" månad. Den är mörk och många suger på ramarna efter julens julklappsutsvävningar. Vi har inte de problemen, men jag tyckte nog att årets januari var alldeles ovanligt mörk med sina korta dagar och långa nätte...
Morgnarna blir allt kyligare, kvällarna kommer allt snabbare och nätterna blir allt mörkare. Det verkar faktiskt som att hösten står och stampar i farstun. Men fortfarande har vi sensommar, så än behöver han (för det är väl en han?) inte göra sig ...
Våren kom sent men nu har vi plötsligt passerat sommatsolståndet! Hur kunde det gå så snabbt?? Och det är ju nu sommaren börjar egentligen. Vi har många fina sommardagar och ljusa kvällar att se fram mot och njuta av.Allt gott önskar jag er fram...
Vintern försvann och våren var efterlängtad men ack så tveksam. Det betydde att vi fick njuta lite längre av den, innan den plötsligt övergick till sommar. Här syns en flod av krokus i Museiparken.Maj och juni blommar mest heter det i ramsan och de...
Vi Vi fick riktig vinter här i februari med ca 30 cm snö, som låg kvar ett tag. Snöröjarna jobbade dygnet runt, men hade ändå svårt att hinna röja allt, innan mer snö föll. Följden blev halkolyckor och bland annat inställda tåg och bussar. Det bl...
Stockholm Time