50-årig bröllopsdag!     sol +10 

Under årens lopp har vi sett foton på guldbröllopspar i tidningarna och det har känts både avlägset och - hm - tja, lite gammalt. Och så plötsligt är vi där själva Mannen i Mitt Liv och jag! Hur gick nu det till? Inte känner vi oss så gamla, på sin höjd lite - tja - lite mindre unga kanske. Eller jo, det syns ju i spegeln och känns i leder och knotor lite då och då, förstås...

Efter frukost tog vi bussen upp till Citta Alta (Övre staden) och klev på den övre bergbanan som tog oss allra högst upp till San Vigilio.

 
På knaggliga kullerstensgator, branta backar och ett par häftiga trappor tog vi oss upp till slottet. Stånk och pust!

Däruppe hade vi en fantastisk utsikt över omgivningarna, men det var mindre snö på alperna i år än vanligt fick vi veta.

  Tillbaka igen nere i Citta Alta var vi bara tvungna att besöka Café Marianne, tyckte Barnbarnet. Där "uppfanns" nämligen den goda italienska glassen Stracciatella år 1961 - alltså ännu ett 50-årsjubileum!

Café Marianne är mycket elegant med stort utbud av bakverk, drycker -  och glass. Oj, så mycket godsaker för en glassälskare! 

Delikat var bara förnamnet. Observera den speciella glass-skeden. Varför den ska vara trubbig vet jag däremot inte.

Längs huvudgatan i Citta Alta trängs butiker, caféer och restauranger. Tempot är makligt även i juletid.

Från huvudgatan leder små smala gränder. Dottern med familj, som varit här en gång förut,
ville så gärna visa och vi följde så gärna med.

Den magnifika Katedralen var lunchstängd, men vi besökte den på juldagen under en av mässorna i stället.

Våra Barn och Barnbarnet på det vackra gamla torget Piazza Vecchia i Citta Alta. Fontänens lejon sägs vara skänkta av borgmästaren i Venedig 1780. De såg allt lite malätna ut, men det brydde sig inte traktens duvor om, som gärna släckte törsten där.

 
På trånga gränder i Citta Alta traskade vi upp till borgen La Rocca. Lägg märke till alla blommorna på den lilla gången mellan husen - röda och vita cyklamen.

 
Jodå, det var en hel del trappor upp till La Rocca också, men helt acceptabelt.

Detsamma kan man väl säga om utsikten.

Ovanför bergbanans toppstation i Citta Alta har man byggt en restaurang med uteservering - Bar Paronamico.

Det blev lite av ett favoritställe för oss. 

En plats i solen! Svärsonen och MiML.

 
Citta Bassa (Låga staden eller Låga Staden) med omgivningar låg för våra fötter.

Vi vuxna hade lite olika dryckesönskemål, så det blev både vitt vin, rött vin och grappa. Till detta serverades alltid ett fat med kakor. Barnbarnet valde varm choklad - utan kakor. 

Här kunde vi också se bergbanans små vagnar komma och gå.

 
På vårt rum väntade en verklig överraskning - en flaska champagne i kylare med gratulationer
från "The Staff"!

Fotot är taget sedan vi hade delat innehållet mellan oss allihop. Det festliga gratulationekortet var från "Barnen", som de tagit med sig hemifrån.

Skål för oss och våra 50 år!   

Vid bokningen av hotellrummen hade Svärsonen berättat om vårt jubileum - med det här positiva resultatet. Han erbjöd sig att betala för champagnen, men det kom inte på fråga. Direktionen var hedrad och stolt över, att vi hade valt att fira vårt guldbröllop på just deras hotell! Förutom att gesten var uppskattad av oss alla, är det onekligen ett smart drag ur "good will"-synpunkt.

  Framåt eftermiddagen gav vi oss iväg till några av de närbelägna julmarknaderna. Ja, inte Svärsonen. Han föredrog att tillbringa en stund i bastun i stället.

Bredvid den här vackra karusellen var en av julkrubborna uppbyggd. Vi såg karusellens rödvita tak från vårt rumsfönster och Mannen i Mitt Liv trodde först, att man sålde Kentucky Fried Chicken där. Den snabbmatskedjan har exakt samma färg och form på sina tak...

Här har vi ett riktigt praktexemplar av motorcykel!

Ägaren stod i ståndet bredvid och sålde små snidade träfigurer. Tydligen en lönsam bransch... 

Här fanns korvar, ostar, smycken, hemstickat, handgjorda ljus och mycket annat, men inget tingeltangel.

Självklart fanns det också nygrillade korvar och vin brulé - varmt kryddat vin ungefär som tyskarnas Glühwein och inte alls så sött som vår glögg.

Lika självklart köpte vi vin brulé! Man måste ju ta seden dit man kommer

Bröllopsmiddagen åt vi uppe i Citta Alta på mysiga restaurang Damimmo.

 
Där fick vi förstklassig service och läcker mat. Jag har fotograferat alla rätterna, men ska inte trötta er med det.

Dottern serverade vatten åt oss. Man kan ju inte bara dricka vin... Eller jo det kan man nog, men med mindre bra resultat.   

När det var dags för oss att betala, släcktes ljuset i restautangen. Va?

Några av personalen kom in till vårt bord med en tårta till oss! De fem ljusen skulle representera våra önskningar, men vi fick inte riktigt klart för oss hur der var menat. Jag önskade i alla fall ett par saker, men dem behåller jag för mig själv - annars kanske hela proceduren blir förstörd.   
Dessutom fick vi 10 % rabatt på notan som en liten gratulation!

Hur de visst om vårt jubileum? Jo, utan vår vetskap hade Dottern berättat...

 
Mätta och belåtna vandrade vi genom den juldekorerade huvudgatan från restaurangen och återvände till hotellet.

På våra huvudkuddar låg varsitt litet rött hjärta med choklad. Det tyckte vi var en fin avrundning på en oförglömlig dag. 

Ja, det blev ett långt inlägg ch orkar ni läsa hit ner önskar jag en bra dag.

Varma kramar,
Lambergsfrua   

Solnedgången på årets sista dag kan jag ju bara inte låta bli att visa.  

Vi tog det lugnt på kvällen, hade inga gäster. Vi dukade fram räkor och vitt vin på balkongen och kunde sedan glädjas åt färgsprakande fyrverkerier.

 
De kulminerade förstås vid 12-slaget, då också Karlstad Kommun brände av ett 7 minuter långt skådespel. Det brakade och sprakade överallt!

Extra roligt var det att så många så kallade "kinesiska lyktor" skickades upp, som alla drev åt nordost. Jag tror att jag lyckades fånga några här på bilden - men är inte riktigt säker. De suddiga ljuspunkterna t.v i bild är i alla fall gatlyktor...

God fortsättning!

Varma kramar,   

Lambergsfrua