DUBROVNIK I KROATIEN VIA MONTENEGRO TILL TIRANA I ALBANIEN

För att komma till Albanien körde vi genom det lilla landet Montenegro.

 
Vår resrutt är utmärkt med rött, gränserna med svart.

Montenegros flagga. Vi följde den bergiga kustvägen till den albanska gränsen.

Paus i Montenegro vid en nybyggd bensinstation med servering - och toaletter   Överallt på bergsluttningarna lyste ginst.

Över Kotorbukten går bilfärjorna i skytteltrafik.

  
Vi bordade en och sparade på så sätt 8 mil. Turen tog bara 20 minuter - ungefär som mellan Helsingör - Helsingborg.

Montenegro bjuder på fina sandstränder, medan Kroatien bjuder på klapperstensstränder. Budva är den populäraste badorten där man säger att antalet diskotek vida överträffar antalet museer. I Dubrovnik är det precis tvärtom...

Gränsövergångarna i de här länderna är en omständig procedur. Våra pass samlades in och kollades noga både då vi lämnade ett land och när vi skulle in i nästa. Det gick ändå förhållandevis smidigt att komma in i Albanien - detta land som länge var stängt för besökare. (Det finns mycket intressant att läsa i länken!)

Landet har ca 2,8 miljoner invånare. Inklämt mellan antikens två stora, Romerska riket och Grekland har det utsatts för många prövningar.

Albanien var dessutom nog det mest isolerade landet i Europa under senare delen av 1900 och stängt för besökare. Före 1991 tilläts ingen invånare att flytta eller ha privatbil. Däremot kunde invånana tvingas flytta, för man behövde deras arbetskraft i en annan del av landet. Enver Hoxha styrde sitt folk med järnhand.

Alldeles vid gränsen stannade vi för en liten paus vid en servering. Där fick vi se den här bunkern.
Självklart gick vi fram för att titta närmare.

  Värdinnan kom då ut med gevär och liten mössa! Ja, inte för att hota oss utan fär att hågade skulle få posera framför bunkern med tillbehören. 

Hoxha lät alltså bygga 750 000 försvarsbunkrar, något som upptog det mesta av landets begränsade industriella resurser. Varje bunker rymde fyra militärer, som skulle försvara Albanien vid anfall från väst, Sovjet eller Jugoslavien. Hoxha misstrodde tydligen alla, men samarbetade däremot med - Kina. Bunkrarna kom aldrig till användning...

Det kändes positivt att värdnnan odlade rosor i sin lilla trädgård.

Landets ekonomi höll på att fullständigt raseras 1997, på grund av s.k "pyramidspel". Samma tanke som med kedjebrev. Folk sålde allt de hade och satsade på spelet - och förlorade förstås. Då var det nära ett inbördeskrig, men det lugnade ner sig.

  Välkomstskylt vid gränsen - eller snarare reklam för en bank.

  Albanien är Europas nästa fattigaste land - efter Moldavien. Det syns främst på landsbygden.
Här har några fixat till en enkel basketplan. Undrar om några svenska ungdomar skulle nöja sig med en sådan.

    Det är också ett av de få länder i Europa som har islamsk majoritet och moskéer kan man se lite här och var ute på landsbygden. 

Vid ankomsten till hotell Dinasit i Tirana kändes det, som att vi rest de absolut längsta 31,5 mil någonsin beroende på de krokiga och dåliga vägarna. Hoxha brydde sig inte om vägar, när privata bilar och bussar ändå var förbjuden. Vägnätet förbättras ständigt, men cyklar och åsnekärror är mycket vanilga.

Det kändes oerhört skönt att välkomnas av den vänliga personalen.

Vårt rum visade sig vara en svit med överdådig inredning till stora delar i vinrött och guld!

Skrivbordet med internetkabel. Det är en otroligt lyx i ett land, där elnätet är nyckfullt och bryts rätt som det är och telenätet så undermåligt att intenet enbart fungerar via satllit. Jag lyckades aldrig skicka något därifrån...

Vårt sovrum med pampigt möblemang. Vi hade franska fönster där och balkong i "vardagsrummet".

Varför just vi hade fått sviten fick vi aldrig klart för oss, antagligen slumpen.

Vi åt en mycket smaklig middag - och stupade sedan i säng!

Nästa gång ska jag visa lite från Tirana.

Soliga kramar,

Lambergsfrua