"Azorerna? Var ligger de?" är en vanlig fråga, när man nämner namnet på ögruppen långt därute i Atlanten.

Det är alltså nio vulkanöar, som ligger 150 mil ut från Europas västkust och 390 mil från Nordamerika. Ögruppen tillhör Portugal och därmed även EU, men har självstyre och egen regering i huvudstaden Ponta Delgada på den största ön Sao Miguel.

Här syns ögruppens strategiska läge ännu bättre. 

På den egna flaggan symboliseras havet av den blå färgen och vågskummet av den vita. Fågeln föreställer en duvhök, som portugisen Diogo Silves och hans män såg i mängder över öarna. när de landsteg på Santa Maria och Sao Mihuel. Därför kallade man öarna för Azores (duvhök på portugisiska). Nio stjärnor, en för varje ö.

Lite snopet blev det förstås, när man upptäckte, att fåglarna inte alls var duvhökar utan ormvråkar. Duvhökar har aldrig funnits därute - men man bryddes sig aldrig om att ändra namnet på ögruppen.

Redan i ankomsthallen på flygplatsen i Ponta Delgada möttes vi av denna hyllning till Santo Christo. Det är Azorernas största religiösa festival och äger rum 5:e söndagen efter påsk, men festligheterna pågår från torsdag innan till torsdagen efter med marknad med litet tivoli, gatustånd, mat, sång och dans. Mattan framför figuren är tillverkad av blomblad och cypresskvistar.

Festivalen till ära pryds många balkonger med konstrika blomsterarrangemang.

Inte en konstgjord eller importerad blomma någonstans.

Santo Cristokyrkan dekoreras till festivalen med ett traditionellt mönster av röda och gröna lampor. Tänk allt arbete med att sätta upp dem - och sedan plockas allt bort igen på torsdagen efter festivalsöndagen.

 
Kyrkan var överdådigt dekorerad med färska blommor.

 
Och därinne satt Santo Christo bland blommor och blader.
Under den här festivalveckan vallfärdar många azorierna från hela världen till den här platsen. På öarna bor ca 245.00 personer - men utomlands finns ca 1 miljon azorier och ättlingar! Främst är de bosatta i USA, Brasilien och Canada.

Vårt hotell låg centralt den 1,5 km långa breda Avenidan vid hamnen för fritidsbåtar och med fin utsikt bort mot Eldsjöberget. 

Vi hade också fin utsikt mot den fem år gamla piren där kryssningsfarygen la till - och vilka kryssningsfartyg! Gigantiska! Här syns två av dem. Två bogserare mötte fartygen utanför hamnen och drog in den baklänges till kaj. Vilket skådespel! I den delen av piren, som vetter in mot land, ligger restauranger och barer vägg i vägg med varandra.

När de första upptäckarna från Portugal kom till Azorerna, steg de i land rustade till tänderna med vapen, redo att slå ihjäl eventuella invånare. Till sin förvåning upptäckte de, att öarna var obebodda och kunde därmed lugnt "plantera" den portugisiska flaggan där.

Med tiden blev Azorerna en knutpunkt i Atlanten för sjöfart och handel.

 
Självklart måste man försvara sitt nya territorium mot eventuella inkräktare och därför byggde man  fortet Sao Braz på 1550-talet - i stjärnform. På så sätt kunde alla vinklar och vrår försvaras med korseld från pilar, spjut och lansar.

Vid ingången fanns en vaktkur och vi var övertygade om att det var en docka, som stod därinne. Helt orörlig och med huvudet nästan dolt under den lilla baldakinen. Döm om vår förvåning, när vi fick se dockan röra på sig! Där stod alltså en person och vaktade 1500talsfortet - mot vadå?

Intressant är att borgen byggdes med tunna murar för på 1400-talet var vapnen inte så kraftiga, men senare tiders vapen kan den inte stå emot.

 
På Sao Miguel bor ca 140.000 människor och på de ofta branta sluttningarna betar ca 45.000 kor! De producerar kött och utmärkta mejeriprodukter, något man med rätta är stolt över. Utanför vårt närmaste snabbköp stod den här kossan  och visade att affären var öppen. Vid stängningsdags rullades hon in i butiken igen.

Ponta Delgadas sightseeingbussar följde ko-temat - tydligen sponsrade av Mac Donalds...

Hästdroskorna erbjöd en klart elegantare sightseeingtur i stan. Vackra hästar och en kusk finare klädd än en lord i engelska underhuset slår utan tvekan en ko-buss. 

En eftermiddag träffades gruppen på resturang 100 Espinhas ute på piren för kryssningsfartygen  för att "smaka på Azorerna", det vill säga prova typiskt azoriska smårätter.

På bordet stod stark korv, torskbullar och blodkorv.  Torskbullarna var mycket godare, än vad namnet antyder

 
Här bjöds vi på ost från ön Sao Jorge, sött bröd och marmelad.

 
Färskost med stark sås. Såsen var god.

 
I den vänstra skålen ligger något som kallas "lupin-frön" utan att ha något med lupiner att göra. De är mycket populära och äts ungefär som vi äter jordnötter. Man tar av skalet och tuggar i sig fröet. Smak och konsist påminner lite om kokta vita bönor, tyckte jag.

I den högra skålen finns stuvning på favvabönor.

När sista fatet kom fram, såg Mannen i Mitt Liv så här skeptisk ut. 

Det var taggmakrill med två olika såser. En intressant upplevelse om än inte helt i vår smak.

Till detta serverades vin från ön Pico, lokalt vin, läsk av passionsfrukt och lokalt öl. Måltiden avrundades med några olika fruktlikörer.

När det största kryssningsfartyget lämnade hamnen eskorterades det av en bogserbåt, som saluterade med kraftig vattenkanon. Det kändes festligt!

DETTA FÅR AVSLUTA FÖRSTA DELEN AV VÅR RESA TILL AZORIERNA - FORTSÄTTNING I DEL 2.

Varm kram,

Lambergsfrua