I vårt fotoalbum från besöket 1986 hittade jag den här kartan över Sao Miguel. Den turen jag beskriver nu, omfattde alltså den centrala och västra delen av ön.  De rödprickade vägarna på den gamla kartan, får man försöka bortse från. Som vanligt är de flesta av mina bilder klickbara till större format.

 
Den här bilden är från samma år, men faktum är att mjölk från en del gårdar fortfarande transporteras på detta sätt till små minimejerier, som ligger utspridda i landskapet. Tyvärr hann jag aldrig forografera den vi såg nu.

Däremot hann jag "knäppa" den här mjölkskjutsen. 

 
Böljande vackert landskap och så havet långt därborta. Buskarna i förgrunden är hortensia, som ännu inte börjat blomma. Buskarna växer alldeles för bra, så längs vägarna beskärs de kraftigt för att inte inkräkta för mycket på vägbanan.

Förra gången vi besökte vi ön i slutet av juli och då såg det ut så här - blommande hortensia överallt.

 
Från utsiktsplatsen Visto do Rei har man en strålande utsikt över Tvillingsjöarna. De ligger i den stora kratern Sete Cidades, som är 12 km i omkrets. De  är mest kända för sina färger, den ena är grön och den andra är blå - något som inte framgår särkilt tydligt på mitt foto. Den Gröna Sjön närmast sägs få sin gröna färg avden omgivande skogen, som speglar sig i vattnet. Blåa Sjön längre bort lär få sin färg från himlen. Kanske var det på grund av molnen, som den Blåa Sjön inte var särskilt blå just då...

Enligt legenden blev en blond och blåögd prinsessa förälskad i en mörkhårig fåraherde med gröna ögon. Det passade inte pappa Kungen ocn mamma Drottningen, men de gav ungdomarna tillåtelse att träffas en sista gång för ett farväl för alltid. De två grät då så ymnigt, att två sjöar bildades - en blå och en grön.

Utsikten åt andra hållet från Vista do Rei mot havet var minst lika vacker. Det var azaleornas blomningstid - och det finns massor av dem.

1985 byggdes ett stort femstjärningt lyxhotell häruppe med utsikt över sjöarna och havet, Monte Palace. Nu är det så att platsen ofta är insvept i moln, som ger noll utsikt och på den tiden var vägarna hit upp mycket dåliga och resan från flygplatsen vid Ponta Delgada tog flera timmar. Gästerna uteblev och redan året därpå stängdes hotellet och lämnades helt åt sitt öde med all inredning, förråd och till och med en exklusiv vinkällare.

Man hade vakter och ilskna hundar för att hålla borta eventuella klåfingriga personer. Trots det lär det finnas många hem i trakten, som har dyrgripar i sina hem, bland annat bekväma möbler, sängkläder och textilier. Jag har en känsla av att vakterna kanske såg åt ett annat håll ibland - mot en liten slant...

Nere i kratern vid stranden till den Blåa Sjön ligger den lilla staden Sete Cidades. Där tog vi en paus för kaffe - men vi tre valde svalt vitt vin, som avnjöts i trädgården med blommor och apelsinträd. Vägen hit ner var brant och smal. Det påstås finnas människor därnere, som aldrig någonsin varit upp på kraterkanten, men det tror jag nog var vanligt förr. Knappast idag - men man vet aldrig. 

Staden är i stort sett självförsörjande och de produkter man inte har själv, byter man till sig av grannarna. Du har höns, jag har mjölk, jag har potatis, du har kål och så vidare.

Ner till sydkusten och tillbaks till Punta Delgada igen och vårt hotell.  En dag full av upplevelser och fantastiska naturupplevelser.

MEN HÅLL UT - DET KOMMER MER ATT OM DENNA FANTASTISKA Ö!

Varm kram,

Lambergsfrua