Vi ville ju se mer av det vulkaniska området vid Furnassjön och följde därför med på ännu en dagsutflykt.

På väg österut från Ponta Delgada stannade vi till vid Miradouro do Pisao. 

På Azorerna finns sammanlagt fem städer och på Sao Miguel bara två - Ponta Delgada och Ribeira Grande. 10.000 personer krävs i ett samhälle för att få kallas stad. Detta är alltså en by - eller snarare samhälle.

På slingrande bergsvägar kom vi fram till Lagoa das Furnas norra strand och det svavelosande området med rykande och bubblande varma källor. Här gällde det att verkligen se efter, var man satte fötterna. 

Något som inte tycktes besvära änderna och den här "fulankan" vid sjökanten.    

På området fanns många "kokgropar" - cementrör nedgrävda i den varma marken där lokalbefolkningen tillagar sin nationalrätt Cozido. 

En gryta med kål, potatis, jams, morötter, oxkött, kyckling, svål och små skivor av stark korv och blodkorv sänks ner i kokgropen och ett trälock läggs på. 

Locket täcks noga med den varma sanden. Efter 6-8 timmar är cozidon klar att tas upp och avnjutas.
Det är mycket populärt för familjer att åka hit på helgerna för att laga mat och umgås. Restauranger i området med cuzido på menyn tillagar den här.

Man kan inte räkna med, att den kokgrop man hade senast är användbar vid nästa besök. Marken "lever" och den här kokgropen till exempel har fyllts med bubblande lera och är oanvändbar för matlagning. Den tidigare parkeringsplatsen fick fyttas, då marken blev för skör och började svikta.  

Visst är det förvånande att det kan växa och grönska i värmen och svaveldoften, men den här ljungen tycktes trivas alldeles utmärkt. 

Vattnet kokade och bubblade med olika intensitet - ibland ganska lugnt och ibland ganska våldsamt.

 
Här var det i alla fall ett träd, som inte mådde så bra längre - men jag tycker det är vackert ändå. Det skulle passa förträffligt i en trollskog. 

Man kan nästan få för sig, att trädrötterna söker sig uppåt i stället för ner i den starka värmen - fast jag vet inte, om det är därför den här vackra "rotmattan" har bildats.

Det var mycket vatten i Furnassjön. Det faktum att sjön saknar avrinning, men har god tillrinning är ett stort problem. Sjön är övergödd och bottensedimentet ökar ständigt. Om inget görs kommer den att förvandlas till ett träsk. För närvarande är sjön bara 12 meter djup.

På forskningsstationen Furnas Monitoring & Research Centre arbetar man hårt för att rädda sjön genom många olika åtgärder, bland annat genom att plantera träd för att förhindra urlakning av jorden.

Man har också satt upp fågelholkar - alla med olika dekor. Jag tror inte fåglarna bryr sig, men det var roligt att titta på.

Bänken i forskningscentrets reception  gillade jag. Vi fick mycket och noggrann information om sjöns status och arbetet på forskningsstation av en riktig eldsjäl. Tyvärr hörde ingen av oss mycket av det som sas. Däremot hade vi stor behållning av den film som sedan visades - med svensk text.

 
Vi åkte ner till byn Furnas, som ligger längre ner i kratern än sjön. Då förstår man, att det inte går att skapa någon enkel avrinning från sjön - det skulle dränka byn.

På ett ganska litet område finns här 28 aktiva källor, som dessutom är lite häftigare än dem vid sjön. Även svaveldoften är kraftigare. Till för bara något år sedan kunde man kliva omkring fritt bland källorna här på området. Tyvärr visade det sig, att en del turister klev omkring lite väl fritt.  I sin iver att fotografera tog de ett steg för mycket baklänges... Nu är det förbjudet att gå in där.

"Djävulens gap" kändes lite skrämmande. Där bubblade det och pös mer än på andra ställen - och det var djupt. 

Vid en källa erbjöds vi att smaka på det varma kolsyrade vattnet. Vår go'a och kunniga guide höll handen framför vattenstrålen, så det bildades en lite skål bakom den. MiML smakade, men inte vänne R. eller jag. Det är ingen tvekan om att vattnet är järnhaltigt med tanke på de bruna avlagringarna på kaklet - kakel som troligen är tilverkat på fabriken i Lagoa. Jag är för väluppfostrad för att skriva, vad jag tycker att det liknar - ja inte kaklet, alltså   

I parken vid källorna grönskade och blommade det. Det här är Nyazeeländskt Julträd har jag fått veta av bloggbesökaren Charlotte Revenfelt. Tack!

Men azaleor känner jag i alla fall igen.   

Så var det dags för cozadolunch på en trevlig restaurang. Det här fatet var för fem personer och låt mig bara säga att jag åt mycket kål... Vinet var i gengäld alldeles utmärkt.

Terra Nostraparken nära Furnas har anor från 1780. Då köpte öns amerikanske konsul Thomas Hickling lite mark och lät bygga sitt sommarresidens här. Sedan dess har stället haft flera ägare, men 1937 öppnade man parken för allmänheten. Idag arbetar 14 trädgårdsmästare här och man försöker hela tiden utveckla parken och bland annat bevara de ca 850 endemiska arter d.v.s arter som finns på Azorerna.

Man har som mål att skapa en park med flest endemiska växter i Europa. 

Här vid det vackra residenset ligger Ungdomens källa. Det ärtsoppeliknande färgen beror på den stora mängden järn i vattnet. Siktdjupet är 0 cm, men vattnet sägs stoppa åldrandet hos dem som plaskar runt där ett tag. Både MiML och jag badade där för 27 år sedan och inte hjälpte det på oss i alla fall...   

   
Efter badet körde vi upp på kraterkanten med strålande utsikt över Furnassjön.

 
Och byn Furnas förstås. Häruppe blommade mängder av azaleor.

 
När vi vid hemkomsten till hotellet satt på vår balkong, såg vi den här trion ta sig fram på Avenidans
cykelbana. Åkaren i mitten verkade ovan och såg ganska rädd och osäker ut...

Som vanligt kom nyfikna duvor trippande utanför balkongräcket. 

När MiML sträckte ut handen med ett chips, kom den genast upp på räcket och nappade åt sig godbiten - direkt ur handen. Inget som ska uppmuntras, men lite roligt var det allt. 

NU ÄR DET BARA ETT AVSNITT KVAR!

Varm kram,

Lambergsfrua