Lambergsfruas  blogg

Direktlänk till inlägg 31 maj 2013

Vår resa till Azorerna del 7 - ribbåt och hästshow

Av Lambergsfrua - 31 maj 2013 16:15

Så går vi in på upploppet av min reseskildring - vi har alltså kommit till sista delen på vår resa.


I Ponta Delgada erbjuds val- och definsafari med ribbåt eller katamaran. Jag vet att ribbåtar hoppar och skuttar på vågorna och inte är att rekommendera till folk med anlag för sjösjuka. Katamaraner beter sig något lugnare, men även de rör sig oväntat mycket på vattnet.


Alltså avstod jag dessa äventyr - av ren självbevarelsedrift. "Hm - ja - det gäller ju att komma i och ur ribbåten också", antydde Mannen i Mitt Liv. Inget för dåliga höfter konstaterade han.



 

Vännen R. som är van vid sjön ville verkligen få uppleva farten och friheten på sjön i en ribbåt. Efter genomgång av säkerheten på båtföretagets kontor och iklädd rejält regnställ och flytväst gav han sig iväg på en tretimmarstur tillsammans med ett gäng likasinnade. Katamaranen gick ut lite senare.



MiML och jag gav oss ut på stan för att leta upp Hotel Canadiano, där vi bodde 1986. Trottoarerna är stenlagda med basalt ochvita mönster av kalksten. Basalt finns naturligt på vulkanöar och kalstenen hämtas från fastlandet eller grannön Santa Maria - precis som kalken till keramiktillverkningen.



 
Alla gator tycks ha olika mönster på sina trottoarer. Kanske det underlättar att hitta hem...  


 
I den äldre delen av stan är trottoarerna riktigt smala. Parkerade bilar hade högra backspegeln infälld för att inte få den sönderbruten av misstag av folk som gick förbi.


 
Jo, men visst! Vi hittade Hotel Canadiano och det ser ut att vara i gott skick också. Hotellet byggdes i mitten på 1980-talet av ett azoriskt par, som varit i Canada och jobbat ihop pengar till hotellbygget. Det är fortfarande kvar i familjens ägo.



"Det satt en katt på en sten inte långt från Flen..." - eller jo, den satt väldigt långt från Flen. Den satt vid hotellet.



Vi var nere vid marinan, när ribbåten kom tilbaks. R. berättade om resan: Havet såg ganska lugnt ut, men när båten kom ut på havet blåste det och gungade rejält. Det dröjde inte länge förrän tre passagerare hängde över relingen och lämnade ifrån sig sin frukost. Två av dem var sedan i så dåligt skick, att de fick sättas iland och bli hämtade med bil.


Några valar eller delfiner såg de inte, men R. var inte ledsen för det. Sådana har han sett förut - ribbåten var den stora upplevelsen.


 
Han var rejält vindomsusad och håret var styvt av saltvattenduscharna och liknade mest en igelkottpäls. Skor och nedre delen på jeansen var sjöblöta - men hade ett stor leende på läpparna. Det blev dusch och klädbyte för honom, innan vi kunde inta balkongen för "eftersnack" och ett glas vin.



På sena eftermiddagen samlades gruppen för bussresa till familjen Soares hästgård Quinta Pico da Cruz  norr om Ponta Delgada.



En mycket smal väg ledde fram till gården. Det var knappt att bussen fick plats. Guiden berättade inte så mycket utan ville Manuela, frun i huset Manuela skulle få berätta om gården. Jag föreställde mig en

Manuela som en liten tant i traditionella kläder (sådana som man klär upp sig i för turister).


På gårdsplanen möttes vi först av några pickande höns, men vid stalldörren stod gårdens två söner - stiligt klädda i traditionella kläder. De bjöd in oss i stallet, där vi fick ett glas bubbel i handen.
Innanför dörren tog fru Manuela emot i eleganta kläder - och matchande högklackade skor! Sällsynt opraktiska i gruset på gårdsplanen  Det var fjärran från den lilla tant, jag trodde vi skulle möta. Hennes man stod bredvid iklädd en mockajacka av allra mjukaste skinn - men det var helt klart fru Manuela, som var kvällens boss.



I stallet var det rent och prydligt och där hängde sadlar av olika slag på träbockar. Det var sadlar av olika ålder för olika tillfällen.


 

Fru Manuela berättade, att man föder upp Lucitanohästar och har just nu sju hästar, som sönerna rider och tränar för uppvisningar. Under årens lopp har man sålt många hästar, även till Sverige.


Namnet Lucitano kommer från det latinska namnet för Portugal - och Azorerna tillhör ju Portugal. Den här rasen rör sig elegant och används mycket till tjurfäktningar i Portugal - där man inte dödar tjuren, men låter hästarna dansa. Det låter humant, tycker jag.


Man anordnar även ridturer för turister. De tre döttrarna sköter om all matlagning till showkvällarna  Man sätter en ära i att tillaga så mycket som möjligt från grunden utan halvfabrikat eller tillsatser.



Var och en av hästarna leddes ut i stallgången och presenterades för oss. Den här tackade för applåderna genom att skrapa med hoven i golvet.



Vi fick sedan ta plats på familjens inglasade veranda, byggd för dessa tillfällen. Trivsamt och rustikt och på samma gång stilfullt - med tygservetter. Elektriska fonduegrytor stod på borden.


Vid varje plats stod portionsskålar med förstklassigt kött och fräscha frukter. Först serverades en smaklig morotssoppa med hembakt bröd. Sedan var det bara att spetsa köttbitar och lägga ner i grytan. Till maten serverades rött eller vitt vin.


En stor salladsbuffé sod framdukad och efteråt bullade man upp en dessertbuffé med bland annt flera olika tårtor. Ingen behövde gå hungrig från den måltiden. Fru Manuela satt hela tiden vid ett av borden tillsammans med några vänner och övervakade att allt flöt på, som det skulle.


 
Medan borden dukades av gick vår guide mellan borden och visade en riktigt gammal stigbygel, tung och klumpig men konstrikt utsmyckad. Foten stacks alltså in i den sida som är vänd från oss.   Förstås.


Sedan hissades fönstren upp, så vi fick fri utsikt över manegen utanför. Sönerna på sina hästar red in och tände facklor runt den. Senare när själva showen började tändes strålkastare på verandataket.


Vi fick se en högklassig uppvisning. där de rakryggade ryttarna satt som gjutna i sadeln. De lyckades få hästarna att utföra sina konster utan till synes den minsta ansträngning från vare sig häst eller ryttare. Naturligtvis ligger det enormt mycket träning bakom, innan det kan bli så perfekt. Det verkade faktiskt som att hästarna gillade att framträda - och inte minst att få applåder.


Tyvärr är mina foton från den kvällen urusla, men jag visar dem ändå för att ge en föreställning om, vad vi fick se. Jag tror att vännen R. har några som är bättre, men jag har inte haft tillfälle att se hans foton ännu. Hela uppvisningen skedde till musik anpassad efter hästarnas rörelser - eller kanske var det tvärtom.



Vi fick också se hästarna dansa, något som imponerade stort. Vi satt på absolut första parkett och hade ibland hästarna bara några decimeter från oss.


Jag måste erkänna, att jag egentligen inte är särskilt förtjust i hästar, men jag föll pladask för de här vackra och välskötta hästarna och deras enormt skickliga ryttare.



Och nästa dag var det dags att lämna Azorerna efter en innehållsrik vecka.


Tack till er, som har gjort mig sällskap på resan här på bloggen. Kanske någon rentav har blivit inspirerad till att göra ett besök på ögruppen någon gång i framtiden. Jag tror inte, att ni skulle bli besvikna.


Varm kram,
Lambergsfrua









   





 
 
Ingen bild

Anita Fridén

31 maj 2013 17:21

Ja men det är väl inte du som ska tacka för sällskapet.Vi gratispassagerare med toppenguide är väl de som skall tacka och bocka för all denna fina information om allt sevärt från eran resa?? Hoppas du inte tycker att jag har varit tjatig men jag har blivit så lycklig av att få följa er och beskåda allt vackert ...

Det var vackra trotoarer men de hade inte haft plats för mig tror jag. Den smala vägen och vackra allén imponerade på mig också fast även där hade väl jag inte fått plats.
Det är roligt att nån gång se hästdans som kan vara väldigt imponerande.
Till sist måste jag säga att allt detta som du lagt ut för att guida oss tänker jag besöka flera gånger för man upptäcker mer och mer - det är ju så många många fina bilder ... Imponerad av dig vännen !!! TACK !!!
Stor kram från mig !!

Lambergsfrua

31 maj 2013 21:21

Åh vad glad jag blir att du följt med på vår resa. Antagligen är det något av en yrkesskada att jag vill förmedla så mycket som möjligt av det jag ser och upplever. Jag tycker själv att den här resan har bjudit på så annorlunda upplevelser mot vanliga charterresor - inget ont om dem, för de behövs också.

Den smala allén upp till hästgården var helt minimal och bussen kröp fram för att inte fastna i träden.

Hästuppvisningen var en verklig höjdpunkt och när jag säger det, förstår du att den var enastående - jag som inte ens gillar hästar.

Nu är pausen i Let's Dance slut.
varm kram,
lambergsfrua

 
Ingrid

Ingrid

31 maj 2013 18:54

Jag kan inte fatta att ni bara var där en vecka, så mycket som ni hunnit med. Det lär nog ta ett tag innan ni smält alla nya intryck. Det är tur att du har alla dina vackra bilder och så referaten här i bloggen förstås.

Kram och tack för att du delat med dig allt frå er underbara resa!

http://stenstugu.com/wp

Lambergsfrua

31 maj 2013 21:34

Jag vet, Ingrid och vi var faktiskt inte i form förrän efter ca en vecka. Det gäller att landa i verkligheten och det tar allt längre tid med åren har vi upptäckt - fast det vill man ju helst inte erkänna för sig själv ens ;)

Tack för att du följde med på resan.
Ha en fortsatt fin fredagskväll.
varm kram,
Lambergsfrua

 
Yvonne

Yvonne

2 juni 2013 08:57

Å så kul det har varit att få följa med er på olika äventyr på Azorerna! Det lär nog aldrig bli av för min del att flyga dit (puh) men nu har jag fått sett en massa fina bilder från er! Visst är det kul med såna där utflykter på resor, man får ju veta så mycket mer än om man bara går runt själv.

http://www.yvonneeblogg.blogspot.com

Lambergsfrua

2 juni 2013 13:08

Ja egentligen behöver du ju inte bry dig om att resa dit nu ;)Resor med utflykter och kunniga guider ger så mycket mer än att ta sig runt på egen hand med en guidebok som ledare. Det finns fördelar med den typen av resor också, men numera uppskattar vi att "bli ledda" ;)
Varm kram,
Lambergsfrua

 
Ingen bild

Sonen

3 juni 2013 08:12

Jag garvade gott åt den där katten som faktiskt var en rejäl bit från Flen ;) Du får då till det. Hästar får jag astma av bara jag ser dem på avstånd så jag hade inte kunnat kolla på den där föreställningen, men jag förstår att det måste ha varit häftigt. Man måste verkligen älska sina djur för att ha det tålamod som krävs för att lära dem något - och så måste man ha toleranta och intresserade djur också, förstås. Kul också att se R:s belåtna flin när han kom iland efter turen med ribbåten. Jag har bara åkt en sådan vid ett tillfälle men då var det kav lugnt på havet och det enda orosmomentet inträffade när ett stim flygfiskar höll på att knocka några av oss. Då föredrar jag valar och delfiner - eller inga valar och delfiner :D

Lambergsfrua

4 juni 2013 12:19

Den där katten såg så fin ut där den satt, men när den sedan reste på sig var det en mager och lite tufsig krake.

Nej, den där hästshowen var inget för allergiker eller astmatiker - men oj, vilken häftig upplevelse! Sönerna som tränade hästarna var synnerligen skickliga, inga häftiga rörelser mot djuren, piska användes inte, bara lätta tryck med knän och fötter. Hästarna verkade trivas och gilla uppmärksamheten.

R. var så innerligt nöjd med sin båttur och tycker fotot på honom med saltstänkt frilla är helfestligt. Flygfiskar i alla ära, men de bör hålla sig i vattnet och inte trakassera båtfolket ;)

Varm kram,
Ma

 
Suss

Suss

20 juni 2013 09:29

Nu när jag äntligen blivit ledig ska jag också åka till Azorerna, men bara med dig och MIDL! Det ser jag fram emot någon regnig dag, när inte trädgården ropar på mig.
Jag har inte orkat hänga med i bloggläsandet i hetsen som är i slutet av en termin i skolan och reserepotage vill jag gärna frossa i och läsa extra noga. Kram!

http://leontina.blogg.se

Lambergsfrua

20 juni 2013 10:39

Vad roligt att du vill ta dig tid att läsa om och följa med på vår resa till Azorerna. Jag förstår så väl att du inte haft varken ork eller lust att engagera i dig bloggen under vårterminens slutfas. Det är alldeles för mycket som pågår då.
Själv har jag tagit lite semester från bloggandet och gör bara ett och annat inlägg, när andan faller på. Man måste hinna njuta av den här underbara årstiden också.
Varm kram,
Lambergsfrua

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lambergsfrua - 19 februari 2023 12:45

  Januari brukar kallas  årets "längsta" månad. Den är mörk och många suger på ramarna efter julens julklappsutsvävningar. Vi har inte de problemen, men jag tyckte nog att årets januari var alldeles ovanligt mörk med sina korta dagar och långa nätte...

Av Lambergsfrua - 30 augusti 2022 20:15

  Morgnarna blir allt kyligare, kvällarna kommer allt snabbare och nätterna blir allt mörkare. Det verkar faktiskt som att hösten står och stampar i farstun. Men fortfarande har vi sensommar, så än behöver han (för det är väl en han?) inte göra sig ...

Av Lambergsfrua - 22 juni 2022 14:47

  Våren kom sent men nu har vi plötsligt passerat sommatsolståndet! Hur kunde det gå så snabbt??   Och det är ju nu sommaren börjar egentligen. Vi har många fina sommardagar och ljusa kvällar att se fram mot och njuta av.Allt gott önskar jag er fram...

Av Lambergsfrua - 11 juni 2022 12:45

 Vintern försvann och våren var efterlängtad men ack så tveksam. Det betydde att vi fick njuta lite längre av den, innan den plötsligt övergick till sommar. Här syns en flod av krokus i Museiparken.Maj och juni blommar mest heter det i ramsan och de...

Av Lambergsfrua - 10 mars 2022 12:30

  Vi Vi fick riktig vinter här i februari med ca 30 cm snö, som låg kvar ett tag. Snöröjarna jobbade dygnet runt, men hade ändå svårt att hinna röja allt,  innan mer snö föll. Följden blev halkolyckor och bland annat inställda tåg och bussar. Det bl...

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

GÄSTBOK

______________________

Klockan är:

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2013 >>>

Väder

Väder Karlstad

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

Senaste besökare

RSS


Skapa flashcards