Hennes föräldrar träffas på det vackra danspalatset Fenix i Stockholm – han är från Malmö, har flyttat till huvudstaden, tagit värvning och kommer dansen ensam. Hon är infödd Stockholmare och kommer tillsammans med sin syster. Han är stilig i sin välsittande kostym, blond med blågrå ögon och rena drag. Hon söt, lång och slank med det nätta ansiktet omramat av mörkt shinglat hår. Hon är faktiskt några centimeter längre än han, men ingen av dem bryr sig.

Hennes ögon lyser, när han bjuder upp henne för andra gången, sen för tredje gången och slutligen till sista dansen. När orkestern då spelar ”Jag klarar alla släckta fyrar…” kramar han hennes hand och ger henne ett lätt tryck på ryggen – och eventuella tidigare kärlekar är som bortblåsta. I alla fall är det så mamman senare beskriver det för sin dotter.

Redan när äktenskap förs på tal förklarar kvinnan bestämt, att hon vill fortsätta arbeta efter giftermålet – hon kan inte tänka sig att bli försörjd av en man. Hon är alltså kvinnosakskvinna långt innan ordet fanns i var mans mun. Mannen älskar henne och finner sig utan knot. Detta är alltså 1928, då de allra flesta kvinnor är hemma och sköter hem och hushåll. På 1930-talet har nio av tio svenska barn en hemarbetande mamma under sin uppväxt. Det är inget argument som biter på henne. Tvärtom

De gifter sig i Stockholms Rådhus med hennes syster och en gemensam god vän som vittne. Ett stiligt par med helt moderiktiga kläder. Båda ser både stolta och förväntansfulla ut, där de står i armkrok. Efter en god middag på restaurang tillsammans med vittnena, beger sig de nygifta till sitt hem på övervåningen i en Huddingevilla.

  Bröllopsresan går till Köpenhamn – på hans motorcykel. Hans stolthet - men han ska byta ut den mot en bil, så snart han får råd. Titta bara på kläderna! Hon har skinnrocken på, men har bytt till nätta skor och trendig hatt. Han har klätt sig i vit skjorta, kavaj och slips. Visst ser det ut, som att han har äppelknyckarbyxor med strumpor och kängor. Hur som helst - elegant! Han håller en bok i handen. Troligen en guidebok över Köpenhamn sevärdheter.

På slingrande, gropiga grusvägar tar de sig ner genom landet till hans släkt i Malmö, men målet är som sagt Köpenhamn. Hustrun kommer senare att med lätt anklagande ton beskriva resan på ”bönpallen! som att sitta på en ”stenhård margarinlåda”. Mannen sitter däremot på en bred fin läderklädd sadel och förstår inte riktig hennes klagan.

I Köpenhamn visar han henne alla sevärdheter. Som skånepåg har han varit i staden ett flertal gånger och vill dela med sig av sina kunskaper och visa hur fint det verkligen är.

De överrumplas av ett kraftigt åskväder med störtregn, blixtar och dunder. Hustrun, som är extremt känslig för åskväder, faller ihop där på gatan. Mannen drar snabbt in henne i en port, tycker situationen är pinsam och ber henne skärpa sig. Vilket hon förstås inte kan. När hon kvicknar till känner hon sig ledsen. Han tröstar och inser där och då, att han har gift sig med en mycket speciell kvinna – och det gör honom faktiskt stolt.

Varm kram,
Lambergsfrua