Längst inne i viken vid sommarstället därute i skärgården bor två yrkesfiskare granne med varandra, infödde W och Eständar’n. Estländar’n har nyligen flytt från krigets fasor med sin familj i en öppen båt. I Estland försörjde han sig som fiskare och det forträtter han med även här. Han har fått hyra ett slitet hus – granne med Fiskare W.

Estländar’n är strävsam. Även när Fiskare W anser sjön vara för hårt för fiske, trotsar Estländar’n vädrets makter och ger sig ut. Fiskare W tycks acceptera den uppkomna situationen med en konkurrent inpå knuten, men något samarbetar eller umgänge är det inte tal om. De talar ju inte ens samma språk – och det finns heller ingen vilja från Fisker W sida att försöka förstå.

Någon gång i veckan kommer Fiskare W kommer trampandes på sin cykel till mannens och hustruns tomt. Han säljer pinfärsk strömming från en trälåda på främre pakethållaren. Han väger upp den önskade mängden fisk på ett besman och häller sen över de silverblänkande fiskarna i det vitemaljerade handfatet med smal blå kant, som hustrun håller fram. Pengar byter ägare. Fiskare W stoppar ner slantarna i sin börs, som glänser av fiskfjäll.

Mannen och hustrun hjälps oftast åt att rensa fisken. Ovanför dem cirklar högljudda måsar, som ivrigt väntar på en go’bit.  Ganet läggs ut på tidningspapper till måsarna, som skriande slåss om godsakerna. I ett nafs är pappret tomt. Den rensade fiskfiléerna läggs ihop två och två till "flundror" som steks frasiga i smör.

Ibland får mannen följa med fiskare W ut i arla morgonstunden för att vittja näten. Det uppskattar han mycket. Då klär han sig varmt - i sin motorcykelmundering! Tjock ylletröja under den långa skinnrocken, en halsduk virad runt halsen  och på fötterna de höga skinnstövlarna med snörning. På huvudet motorcykelhuvan av mjukaste skinn. Öronlapparna går att fälla upp och knyta med ett band över huvudet - men nu är de nedfällda. Man kan ju undra varför han har motorcykelglasögonen i pannan. Fiskare W:s båt är ingen racerbåt precis. Kanske för att slippa vågstänk i ögonen.

 
När den här bilden tas är både mannen, hustrun och Flickan med ombord. De ska följa med Fiskare W till Möja, där han har släkt.

Några bänkar att sitta på finns förstås inte. Den lilla familjen sitter direkt på durken med ryggen mot ruffen. Det är lite obekvämt förstås, men inget man tänker på inför den spännande turen till sjöss. Fiskare W syns vagt vid rodret.

Det är fint väder för en sjötur, inte särskilt blåsigt. Pappan har svept in familjen i en stor grå presenning, som luktar lite unket av fisk och hav. Han har lånat ut sin motorcykelluva till Flickan och sett till att den är ordentligt nerdragen över öronen på henne. Han vill inte att hon ska få öroninflammation, eller ännu värre, hjärnhinneinflammation. Hans yngsta syster har dött i det efter att ha åkt motorcykel barhuvad på vintern. Han är helt övertygad om att det är orsaken.

Flickan skrattar. Är det åt mössan eller för att pappan skojar med henne? Hon killar honom lite på hakan – något de båda tydligen finner lustigt.

Det är mamman som fotograferar. Hon har ofta med sig sin kameran och favoritmotivet är dottern. Pappan är inte särskilt intresserad av att fotografera, gör det bara ibland, när hon direkt ber om det. Han poserar däremot gärna - tillsammans med Flickan.

Varm kram,

Lambergsfrua