Det var inte nog med all matlagning till jul. Det skulle bakas ocskå.

 
Jag minns inte något saffransbröd, men troligen bakades det också. Däremot minns jag pepparkaksbaket. Degen sattes i ett brunt lerfat dekorerat med två gräddvita ränder. Det kom från pappas föräldrahem och användes enbart till pepparkaksdeg. Det var pappas jobb att röra ihop de olika ingredienserna till en slät fin deg.

Jag kan se honom sitta där på en stol i köket med fatet i knäet och bearbeta degen med en träslev. Det såg tungt ut och var det nog också! Sen skulle degen vila över natt, men resten var mammas och mitt jobb. Köksbordet röjdes av och fick fungera som bakbord. Degen skulle kavlas ut irriterande tunt men ändå blev kakorna ofta blåsiga – men goda! Degen var också god…

Mamma brukade baka en fruktkaka efter engelskt recept. Den var fullproppad med olika torkade frukter och blev bara saftigare, ju längre den fick ligga. Fast det var svårt att låta den ligga länge!

Knäck gjorde vi också och den tog en evighet att koka. Det var mycket svår att hälla upp knäcksmeten i de löjligt små veckade pappersformarna. Men visst var det värt besväret...

Lagom till jul kom de första apelsinerna för säsongen med båt till frihamnen. De fanns inte året runt som nu. Äpplen, apelsiner, nötter, torkade fikon och dadlar fanns på gottebordet.

Där fanns också alltid en liten ask Alladin choklad, som var Mosters återkommande julklapp till mig. Där gillade jag bäst den där chokladen med ett körsbär i. Det fanns bara en på översta lagret och en på det undre. Båda två försvann snabbt i mitt gap.

ETT SPECIELLT JULAFTONSMINNE

Under kriget var ju alla livsmedel ransonerade även risgryn. Mamma hade genom långsiktigt planerande lyckats skrapa ihop så mycket risgryn, att det skulle räcka till ett grötkok till julaftonen. Hon berättade inte för någon utan det skulle bli en överraskning.

För att spara gas till spisen kokade hon upp ris och mjölk, virade sedan in kastrullen i tidningspapper och svepte en stor filt omkring alltihop och ställde byltet på kökssoffan i väntan på att gröten skulle bli färdig genom efterkokning.

När vi sedan bänkade oss runt bordet satte sig min moster tillsammans med Gammelmoster i soffan. För att få lite bättre plats där i soffan skjutsade hon till filtbyltet - och grötkastrullen välte!

Mamma for upp från sin stol som stungen av ett bi, dels för att torka upp den utskvimpade gröten, dels för att hennes överraskning avslöjades på ett så snöpligt sätt. Moster blev tvärsur, tog sin väska och fnurrade iväg och smällde igen ytterdörren efter sig. Gammelmoster rultade iväg efter henne, stod i dörren och vädjade till henne att stanna. Men icke. Moster försvann. Gammemoster var ledsen, mamma var ledsen, pappa och jag var mest häpna över utvecklingen.

Stämningen var minst sagt tryckt en stund - tills Moster till vår stora förvåning återvände och nådigt klev in genom dörren igen för att återuppta julfirandet. Och tänk, det blev en riktigt trevlig julafton - men med något mindre gröt till var och en.

FORTSÄTTNING FÖLJER