Käre Barnbarnet kom hem i går från sin skidresa till Val Thorens. Ja, han har ju inte åkt skidor hela vägen dit, förstås. Det handlar om en bussresa tur och retur och skidåkning därnere. De startade hemresan vid 10-tiden i lördags förmiddag och kom till Göteborg vid lunchtid dagen efter. Alltså inget stopp för sömn i skön hotellsäng. Det är tufft även för en ung person.

Det fick mig att minnas de bussresor Mannen i Mitt Liv och jag gjorde på 80-talet till Österrike för skidåkning tillsammans med kollegor och vänner. Då handlade det också om direktresor utan sovstopp. Två chaufförer behövdes för att genomföra den resan. Visst var man trött vid framkomsten, men då ansåg vi det vara värt besväret

Resan till Heiligengenblut blev alltför minnesrik. Heligenblut ligger i Kärnten och fick ett uppsving som turistort, när Grossglocknervägen byggdes. Alpbyn har anor sedan medeltiden. Byborna har försörjt sig både genom gulkdvaskning (!) och som vallfartsort.

Bussresan tog ca 30 timmar med diverse småstopp längs vägen. Byn var hur mysig som helst, vi bodde bra och vädret var fint. Vid ankomsten kl. 22 serverades en mycket god trerätters middag...


Från balkongen hade vi fin utsikt över byn med Grossglockner som effektfull fond. 

Nästa dag gav vi oss upp i backarna. Jag är ingen duktig skidåkare, men kan i alla fall svänga och stanna .   Allt fungerades så bra och vi njöt båda av det härliga vädret, miljön och skidåkningen.

Efter ca två timmars åkning skulle vi stanna till vid en liten byggnad i backen, där flera i gruppen redan satt och myste o solskenet. Det är MiML som står lutad mot stavarna till vänster.

Plötsligt fungerade inte alls det där med att svänga och stanna. När jag skulle svängde in framför de andra för att stanna, vek sig högerknäet - och jag gjorde en praktfull vurpa förstås. Och inte kunde jag stödja på benet för att ta mig upp igen.

Det blev allmän uppståndelse där vid stugväggen och någon i gruppen åkte ner till liftstationen efter hjälp. Han kom tillbaks tillsammans med en av personalen, som hade en pulka fastspänd runt midjan. Där packades jag ned och fick sen åka nerför backen - med huvudet före! -  för vidare transport de  ca 3,5 milen till sjukhuset i Lienz.

 
Ett ledband var av, men någon operation var inte aktuell. Läkaren bedömde det helt onödigt dels därför att jag inte var någon utövande idrottkvinna, dels för att jag var för gammal. Hmm... Jag var47 år.

Så blev jag gipsad och senare omgipsad med s.k lättgips, som inte alls var så tungt. Medan de andra tillbringade dagarna i pisterna fick jag hålla migkvar på hotellet. Jag förflyttade mig hyfsat bra med hjälp av kryckor. Då var det skönt med den där balkongen och en packe böcker.

Vid hemresan fick jag förmånen att sitta längst fram i bussen, så jag kunde palla upp det gipsade benet på en väska. Det var ju lite utrymmeskrävande. Man kan se mitt högra ben lite i nederkanten av fotot. Det blev inte något vidare bevänt med sömnen på den resan - men å andra sidan blev jag väl omhändertagen och uppassad, om det var något jag ville eller behövde ha.

Ja så gled mina tankar iväg, när Barnbarnet berättade lite om sin bussresa.

Önskar er en skön kväll.
 Varm kram,

Lambergsfua  

PS. Det där ledbandet var lite skadat redan innan - sviter av en bilolycka ett par år innan DS.