"Vi kommer att fira min 50-årsdag i Florida, i Fort Myers Beach" sa Dottern en mörk höstkväll, när vi satt på balkongen och småpratade. "Vill ni följa med?" frågade Svärsonen sedan. Klart att vi ville! Det ar 15 år sedan vi var där senast, innan dess var vi där väldigt ofta. På 90-talet ägde vi en condo (köpt lägenhet) i Cape Coral, som inte ligger alltför långt därfrån. Där tillbringade vi all ledig tid då. Visst ville vi komma tillbaka dit, där vi upplevt så mycket trevligt och roligt tillsammans med barn, barnbarn och goda vänner.

TORSDAG DEN 12 FEBRUARI  Karlstad - Stockholm/Arlanda
Åkte tåg och bodde på Radisson Blu i Sky City.

Från våra rum kunde vi njuta av solnedgången över landnings-och startbanor.

FREDAG DEN 13 FEBRUARI Stockholm - Paris - Atlanta - Fort Myers
"Travelling means a lot of fun" sägs det och jag håller gärna med. Det innebär också en hel del väntan på avgång - eller vid byten hastande längs korridorer och trappor mellan olika terminaler i de allt större flygplatserna för att komma fram till gaten i tid till avgång. 

 
Fyra timmars väntan i Paris gav gott om tid att både läsa, lösa korsord, kolla Facebook och resehandlingar. Och smutta på lite vin därtill.   Är det semester så är det.

Vi flög till Atlanta med en stor Boeing 777-300 med plats för 468 passagerare! Jag förundras alltid över att det går så pass snabbt att få alla människor på plats, trots att det är ett väldigt bökande med handbagage som ska upp i facken ovanför sätena. 486 personer är rätt många - och planet var fullt.

9 timmars flygning och 6 timmars tidsskillnad i knoppen kändes i seniorkroppen. Sista biten ner till Fort Myers var bara som ett litet skutt på knappa två timmar.

 
Bilen hämtades ut på flygplatsen. Jag gillar den lilla kudden för Garmin i stället för våra hållare som fästs på vindrutan. 

 
Vårt första boende i Ft Myers Beach - Shipwreck Motel. Man blir glad av alla färgglada hus.

Lördag den 14 februari Valentine's Day   Cape Coral - Matlacha - Pine Island    SOL!

 
Morgonen var sval, men temperatren steg så fort solen visade sig. Dottern och Svärsonen tog en tidig morgonpromenad längs stranden och fotograferade soluppgången. 

 
Vår lilla nostalgiutflykt började sedan i Cape Coral på Victoria Drive för att återse huset där vi hade "vår" condo. Den låg högst upp till höger på bilden. Det finns bara sju condos i huset, så det var lätt att komma överens om vad som behövde göras - och inte göras.

 
Och däruppe syns vår stora balkong, som kallas lanai i de här trakterna. Däruppe fanns/finns det ett förråd till vänster och till höger bakom dörrar tvättmaskin och torktumlare. Poolen är uppvärmd och täckt för att hålla värmen. Vill man bada är det bara att rulla av täckelsen. Att ligga där och plaska på julafton är en höjdare - det ger ordet julbad en helt ny innebörd.

   
Utsikten mot Bimini Basin. 


Nu som då blommade hibiscus i trädgården.


Längre bort på gatan på en obebyggd tomt har några jordugglor sina bon i marken. Deras uggleförfäder fanns där redan på vår tid. Det är onekligen en ganska utsatt boplats, men folk gör allt för att skydda dem genom att markera platsen noga. Man kan inte gå ut där och störa dem av misstag i alla fall.  

Närbelägna Cape Coral Beach fick förstås ett besök. MiML och jag tog en liten paus i strandstol modell större.

   
Ja men hur tänkte man här?? Från handikapp-P-platsen fanns en rullstolsramp ner på  den potatismjölsvita stranden - men hallå! Den slutade ju mitt i en uppskyfflad sandhög...


Den enkla lilla kiosken med öl och mackor vid piren har bytts ut mot en riktigt trevlig restaurang.

 
Aj aj! Inga fåglar göre sig besvär ! Lyktstolpar och andra stolpar har gjorts synnerligen ogästvänliga för pelikaner och andra sjöfåglar.

 
Den långa piren är populär bland fritidsfiskare. Då och då händer det att fiskelinor går av och lämnas åt sitt öde, vilket kan bli ödesdigert för fåglarna. Därför finns den här behållaren för trasiga fiskelinor, där de förstörs automatiskt. Vad som händer, om man slänger sopor i behållaren, framgår inte av texten - men säkert inget bra i alla fall.

 
Fortsatte västerut till Matlacha, som är en färgstark liten stad där konstnärssjälar trivs och verkar. Just vid vårt besök var det Art Festival så alla konstnärer hade öppet hus. 

 
Absolut ingen fotografering, men när jag frågade om det var OK att föreviga konstnärens tuffa solbrillor fick jag OK av henne och hon poserade villigt.


MiML fastnade för en synnerligen färgglad liten husvagn, som konstnären tydligen använder vi diverse art shower. Oavsett vad man tycker, så  passerar den inte obemärkt.

 
I ett litet bambuträd hängde läckra skor. Kankse något för vår skosamlande Dotter att ha i julgranen...

   
En turistfälla av det ovanligare slaget och väldigt ärligt ;)

 
Här i Matlacha är det ena huset färsgstarkare än det andra - i typiska Floridafärger.

   

En liten paus vid vattnet. De svampliknande dekorationer är tillverkade av vackert mörkblå vattenflaskor som fått vitmålade bottnar.


På grannbryggan fanns julgranen kvar som dekorativ prydnad och på bryggkanten satt en liten metande pojke - men han var inte levande.  

 

Skönt att vila fötterna lite tyckte MiML utan att ägna de sköna damerna i bakgrunden en endaste blick.


Ja men titta - SKOR! Dottern styrde med bestämda steg in i butiken och Svärsonen följde snällt med.


På dörren hängde den här skylten - och Dottern log.
 
Vi forttsatte till St James City på Pine Island där favoriten Waterfront Restaurant fick ett besök. Dit tog vi oss många gånger både med bil och båt. Populärt lunchställe även för båtsheriffen.

  
Men utsikt mot Mexikanska Golfen åt vi vår lunch - clam showder, som är en amerikansk musselsoppa med bland annat bitar av potatis och blekselleri.


På vägen tillbaka passerade vi Waterfront Hotel på Matlacha. Där bodde MiML och jag på hans 60-årsdag. Det var en present från barnen och svärsonen och var helt fantastiskt - a dream come true! Man kunde faktiskt fiska från rummet, men ännu hellre från uteplatsen. Och det gjorde vi faktiskt även om fångsten var minimal.

    
Nu var det ju så att the Art Show ute på Matlacha lockade mycket folk så det blev lite köer - men trafiken flöt på om än ganska långsamt. Svärsonen var chaufför - med en ängels tålamod.

 
Tillbaka på Shipwreck satt vi på bryggan och kopplade av. En och annan båt kom in i bayen och fick full uppmärksamhet av oss.

 
Mannen i Mitt Liv intog bästa fotostället för att fotografera. Inte båtarna utan pelikanerna i träden därborta på andra sidan.  


I solnedgången gick vi ner till stranden som så många andra. Från den här båten hade säkert passagerarna en helt underbar solnedgång.

FORTSÄTTNING FÖLJER