Idag regnar det och det var dags att spänna upp paraplyerna igen.


Den här bilden har jag visat förr, men jag visar den så gärna igen, för jag tycker om paraplyerna med sina glada solar. Den solen har designats av Lilla Spöket Labans skapare Karlstadbon Lasse Sandberg och har varit stadens symbol och varumärke sedan 1989. Ja, Spöket Laban skrev han förstås tillsammans med hustrun Inger.

Igår var Mannen i Mitt Liv och jag på konsert och lyssnade/tittade på "Gospelrock - ett stycke amerikansk musikhistoria" presenterad av Annika Modeen och Bertil Österberg. Bertil har vi hört många gånger förr och gillar högt och rent, medan Annika Modeen och Jobakören var nya bekantskaper för oss. Trevliga bekanskaper visade det sig. Det var en afton fylld av enorm sång-, spel. och dansglädje. Fotografering var förbjuden, så jag kan tyvärr inte ge några foton utan använder mig av programhäftet.

 
De medverkande presenterade gospelns ursprung hos slavarna på bomullsfälten i den djupa Södern Sångerna gav hopp om ett bättre liv i en annan värld. Man sjöng utan istrument och ofta växelsånger.

Ur gospeln växte sedan småningom fram jazz, soul, blues och rock. Mycket av dagens moderna musik har sina rötter i just gospeln.


Jag bifogar musikhistorien, så som den berättades för oss av en kunnig och bitvis humoristik konfrenciér - även om jag misstänker att inte många av er orkar läsa igenom till sista raden. 


Här har vi musikvalet, musik som framfördes med värme och stort engagemang. Bertil hade flera solonummer och spelade både gitarr och trumpet med bravur. När han och hela ensemblen drog igång "When the saints..." klappades det taktfast i bänkraderna och själv hade jag svårt att sitta stilla - men hur skulle det se ut med en gammal tant skuttande i bänkraden - he he.

"Satchmo" med sin trumpet var en av mina stora favoriter i tonåren. Jag hade egentligen inte några direkta favoriter, men Ludde "Satchmo" Armstrong med When the saints och Blueberry hill var i topp för mig. Och så Elvis förstås...

Joba Gospels entusiastiska ledare Marita Schollin var en fröjd att se. Hon gav sig totalt hän åt musiken och kunde inte stå still en enda sekund där på scenen. Hon studsade, knäade, skuttade och eldade sin trupp, förlåt kör, till stordåd. Henne skulle jag vilja se i Körslaget om det kommer tillbaks i TV nån gång.

Väl hemma igen satte vi oss en stund på balkongen med ett glas vin och pratade om, vad vi hade upplevt. Vi var så genomnöjda och smått lyriska båda två - och så glada att vi verkligen köpte biljetter och masade oss iväg till den här konserten.

 
Träden blir allt kalare, men än har vi färgprakt utanför sovrumsfönstret.

Önskar er alla en skön forttsättning på den här helgen.
Varm kram,
Lambergsfru