I går var det hela 50 år sedan min mamma dog, bara 65 år gammal - och det är inte gammalt. Självklart sörjer jag henne inte längre, men visst saknar jag henne. Jag kan sakna, att jag inte hade henne att prata med och rådfråga i mångt och mycket, framför allt när barnen var små. Jag kan sakna att vi berövades förmånen att få umgås som vuxna. Jag kan också sakna att mina barn aldrig fick uppleva glädjen över att ha en mormor (eller farmor för den delen). De minns henne inte alls och det är lite sorgligt. 
Men jag minns henne med värme och glädje och med ett leende på läpparna.   
Varm kram!
Lambergsfrua