Varje människa är en historia brukar man säga. På en bussresa/charterresa träffar man många typer av människor, som självklart har en historia att berätta. Vissa ”klickar” man med direkt, andra kanske inte alls. Vissa lägger man märke till av olika anledningar, andra lämnar en helt oberörd.

Vår senaste resa var förstås inget undantag.
Här är några av de personer som deltog i resan – men jag har förstås ändrat deras namn.

 
”Hej jag heter Kalle och jag kommer från Ööreberoo!” hälsade min vithårige och mycket trevlige bordsgranne frejdigt och lät exakt som en kopia av Peter Flacks revyfigur Hjalmar. Kalle berättade om sitt jobb inom kyrkogårdsförvaltningen med ansvar för bland annat kyrkogårdens buskar, träd, blommor och blader. ”Min fru är också inom kyrkan” förklarade han vidare, men utvecklade inte exakt vad hon gjorde där. Jag misstänker starkt, att hon hade varit präst, men frågade aldrig. Hon var alltid sobert klädd, inte lika öppen som mannen, men trivsamt social framför allt vid måltiderna – och hon gav mig en vänlig klapp på kinden, då vi tog farväl i Göteborg. Kalle gav mig en kram.

Kalle hade lite ångest över att resan faktiskt skulle kunna innebära en viss risk för viktuppgång, en tanke som han avskydde. Ingen veckogympa eller simning och massor av delikat mat, svår att motstå, kändes inte optimalt i hans värld. Vid varje busspaus längs vägen tog han sig en rask promenad med högt upplyfta ben och några extra skutt här och var – allt medan hans hustru då gav sig iväg tillsammans de flesta av oss andra med sikte på toa och affär. Ombord på båten stegade han flera gånger varje dag fram och tillbaka på soldäck – båten var 110 meter lång och inga solande satt ivägen, om man så säger.

 

Långa, slanka pensionerade gymnasieläraren Louise Panterclou, som med åren nog förlorat lite av både sin skönhet och sin tro på en framtid presenterade sig artigt: ”Jag heter Louise PANTERCLOU” – med extra tryck på det adliga Panterclou.

Hennes man Hubert Panterclou hade tyvärr fått förhinder att komma med på resan, men hon valde att resa ändå och residerade så nöjd i ensamt majestät i sin båthytt på översta däck. Hon upprördes över mycket, regeringens inkompetens, flyktingsituationen i Sverige och dagens ungdom, som inte lär sig något i skolan och som sannerligen inte lärt sig veta hut eller att uppföra sig.

Hon var dessutom djupt upprörd, ja faktiskt kränkt över, att en av de otroligt vänliga och superproffsiga anställda önskade henne ”nattinatti” på kvällen - något som vår reseledare hade sagt var en vanlig godnatthälsning för svenskar. Det föll inte alls Louise Panterclou på den lätt krökta överläppen. Tvärtom upplevde Louise Panterclou det som alltför intimt och barnsligt Detta återkom hon till vid ett flertal tillfällen, något som inte helt uppskattades av alla medresenärerna.

När det var dags för välkomstcoctailen i baren första kvällen ombord, slog  sig Louise Panterclou ner vid vårt bord och anmodade sedan servitören att ställa ner två glas på bordet  framför henne – Hubert Panterclou hade ju faktiskt betalat för sin välkomstcoctail, fast han ju tyvärr inte kunde komma med på resan. 

Hubert? Jo, det var så här, att enkelhytterna låg på nedre däck och där ville Louise inte bo. Hon erbjöd sig då att betala dubbelt för att få bo högst upp, men fick nobben av rederiet. Då gned Louise helt enkelt lite på Aladdins lampa och vips dök mannen Hubert upp – och då var det inga problem för paret Panterclou att boka en hytt högst upp. Louise betalade alltså för både sig och Hubert – som sedan fick förhinder…

Louise led av svindel, vilket naturligtvis är påfrestande i många sammanhang. I bussen valde Louise alltid att gå in genom bakdörren och sitta långt bak. Hon ville inte gå igenom hela bussen och därmed utsätta sig för att behöva passera den branta trappan vid bakdörren. Vid det enda tillfället hon gjorde det för att hämta en flaska mineralvatten hos reseledaren längst fram, gick hon långsamt med ryggen vänd mot den branta trappan.

 

Sedan hade vi rundnätta, go’a, glada änkan Sofia Skogsgård i 70-årsåldern. Hon saknade självklart sin Anders, men fyllde livet med resor, konserter, teaterbesök och umgänge med goda vänner. Hon var mycket social, men gick oftast lite för sig själv på utflykterna. När tillfälle gavs, gick hon in i en kyrka för att skicka e-mail. Va??? ”Jo, jag tänder ett ljus för Anders och mina föräldrar och sätter mig sen i en bänk och ”tänkpratar” med dem alla tre”.

Vid ett tillfälle såg jag henne slänga en liten tablett från bron över en strömmande fors. ??? ”Jo” förklarade hon med ett varmt leende ”Anders och jag bestämde tidigt, att vi ville ha vår aska strödd i havet. Och så gjorde jag med honom. För mig finns han i alla vatten. Han älskade Emsertabletter och jag har alltid en ask i väskan. När jag passerar något vackert vatten, brukar slänga ner en Emser till honom”. Visst blir man varm om hjärtat av sådant.

Sen hade vi kvinnan som pratade så högt, att hon inte hade behövt någon telefon för att ringa hem till Sverige och som skrattade lika högt och hjärtligt vid samtal med medresenärerna.

Och gruppen från Skåne, som var urless på regeringens hantering av flyktingfrågan och mannen som firades av kocken och personalen och alla medresenärer med tomtebloss i glasstårta, sång och hurrarop på sin 70-årsdag – fast han faktiskt bara fyllde 69. Kocken plockade fram en dator för att visa vilka födelseuppgifter, som hade följt med bokningen. Nånstans blev det fel, men ändå så rätt och trevligt.

Hur Mannen i Mitt Liv och jag uppfattades av de övriga medresenärerna, vågar jag ens tänka på…
Varm kram!
Lambergsfrua