Häromdagen var vi på en dagsutflykt till Lurö i vårt stora innanhav Vänern. Bussen tog oss till yttersta sydspetsen på Värmlandsnäs, där två båtar väntade på vår grupp av silverpantrar. Inga lyxkryssare direkt, men resan tar bara ca en timme och går mestadels inomskärs, när det blåser - vilket det gjorde rejält på ditresan.

 
Vänerskärgården är Europas största insjöskärgård och Lurö ligger på gränsen mellan Dalbosjön i väster och Värmlandssjön i öster. Det är ungefär 8 mil till Vänersborg och lite längre till Kristinehamn.

 
Det här är svårnavigerade farvatten med mängder av förrädiska undervattensgrynnor.


I Stenstaka hamn gick de flesta av båtarna för en ca tre kilometers guidad vandring på öns enkla skogsstigar.

 
De som ville kunde följa med båten till Basteviken, dit vandrarna så småningom skulle komma för lunch i den röda byggnaden vid bryggan - Bastevikens Café och Restaurang.


 
Lurö har varit bebodd sedan järnåldern och man har odlat här fram till 1950-talet. Ön är till största delen privatägd av två släkter, men bara en familj finns här året runt.

 
Arkeologiska utgrävningar visar att det har funnits en kyrka här på 1100-talet och troligen också ett kloster. Ön var rastplats för pilgrimmer på väg till Nidaros i Norge och då var det lämpligt att övernatta hos munkarna.


Mannen i Mitt Liv och många av de andra "icke-vandrarna" började känna sig lite hungriga efter ett par timmar iland. "Ni är välkomna att äta lunch när ni vill" sa värdparet vänligt.


Vi var inte svårbedda och snart satt vi ett 15-tal personer bänkade i den rustika restaurangen där vi serverades lax rökt på platsen med potatissallad och hembakat bröd.


Utsikten från restaurangen skämdes verkligen inte för sig.

Härute fick man el först 1959, men telefon fanns redan 1931. Däremot var dagens mobiltäckning ganska svag.

Kuriosa: Härute på Lurö finns en parningsstation för det nordiska biet Apis mellifera! Vi såg de må "hyddorna" inne i skogen, men ville inte gå för nära och störa i lekarna...


På tillbakaresa: Kinnekulle syns i fjärran och vi såg faktiskt spiran på Läckö slott strax före ankomsten till ön - så vi var faktiskt ganska långt söderut i Vänern.


Himmel och hav smälter samman i Sveriges största insjö, Europas tredje största efter Ladoga och Onega. Här finns totalt 22.000 öar och ett oräkneligt antal grynnor ocxh undervattensskär. 


Ett lågsniffande plan passerade över oss antagligen på väg tillbaks till Såtenäs. 

Efter nästan exakt 12 timmar var vi hemma igen efter en upplevelserik dag i soliga Vänerskärgården.

Varm kram.
Lambergsfrua