Vi övernattade på Landvetter hotell - ett hotell vi gärna återkommer till. Bra boende, lugnt, rent och fräscht och trevlig personal. Dessutom är deras räkmackor troligen Sveriges absolut bästa. Massor av räkor, på tunt mörkt grovt rågbröd. Jag blir alldeles lyrisk bara av tanken.   

Efter frukost tog vi oss med flygbussen intill Nils Ericsonsplatsen, där Sonen mötte.

 
Checkade in på First G med utsikt bort mot Lilla Bommen.

Barken Viking var en trevlig bekantskap. Hon sjösattes 1906 och har därefter en brokig historia som handelsfartyg och skolskepp - och strålande sol hade vi också. 


Skepp ohoj! Sonen ser ut att vara redo för en långfärd till sjöss. Vi hade faktiskt planer på att ta en utflyktsbåt till Marstrand, men den kraftiga blåsten fick oss att avstå.


Udda par. Det är kanske inte för inte, som Göteborg kallas för Lilla London.

 
En grupp ungdomar framförde någon slags performance på Drottningtorget. Killarna i sina  heltäckande blå kroppsstrumpor måste ha haft det varmt om öronen - och resten av kroppen  också.

Det här är nog stans häftigaste/läskigaste pool. Den finns på hotell Avalons tak och det fordras nog lite is i magen för att ge sig ut i den yttersta delen där.

Vi gick till Saluhallen  som öppnade 1889.  Redan 1848 fanns här en makrnadsplats för kött, smör, ost och mjöl.

Lite kuriosa från Saluhallen: 1891 inköptes en råtthund för att hålla borta ohyran - råttor
1893 satte man upp en telefonapparat för allmänheten

Vi strosade runt i Saluhallen och njöt av alla dofter och fräscha varor. Vi hade tänkt äta där och slog oss ner på barstolar vid en servering. Vi blev helt ignorerade av personalen, som inte var upptagen av annat än att prata med varandra. Då gick vi - utan att någon reagerade.



Desto bättre mottagande och service fick vi på den här restaurangen, som har sin uteservering alldeles utanför Saluhallen. Vi åt en mycket välsmakande lunch.


Paddanbåtarna är populära inslag i Göteborgslivet och de går faktiskt öven på vintern. Vi har åkt härifrån direkt in till "Jul på Liseberg". Då får man filtar att linda in sig i, om vinterkylan sklulle kännas för svår. 


Självklart måste vi ta oss  till Trädgårdsförenngen. Den bildades 1842, men det visade sig vara både problematiskt och dyrt att anlägga trädgården, eftersom området bestod av blålera. Ppålningarna var som att slå ner en tändsticka i en smörklick".


Sonen är väldigt förtjust i Palmhusets arkitektur.  Det byggdes 1878 i gjutjärn och glas efter förebild av Kristallpalatset i London, som byggdes till Londonutställningen 1851. Hela Trädgårdsfröeningen är i ett byggnadsminnesmärke sen 1992 - med all rätt. MÅbga årtal här, men det är smällar man får ta ibland.


Varför man har klätt en del blomkrukor i fladdrande tyllkjol vet jag inte. Lite kul är det ändå, även om man inte direkt tänker på balett, när det gäller en stor betongkruka.


Inne i Palmhuset frodas växtligheten. Jag vet inte vad den här växten heter, men det här ser ut som taklöksträd.

Det var nog ett sånt här stort näckrosblad, som Tummelisa åkte på. Det liknar mest en jättestor bricka. 


Även utanför Palmhuset kunde vi glädjas åt vackra blommor. 

Rosengården var fortfarnde prunkande, även om mycket redan hade blommat ut.  Läste i tidningen samma morgon, att man har problem här med folk som gräver upp plantor för att ta med till egna trädgårdar. Fattar inte hur folk är skapta. Det är ju bara så uselt tycker jag.

MiML och jag bland blommor och blader i Trädgårdsföreningen.


Idylliskt i Sveriges andra stad. 


Vill man inte åka med Paddans rundturer eller inte är ägare till en egen kanot, kan hyra en för att padla runt på stans kanaler. 

 
Vi avslutade andra dagen av Göteborgsbesöket med besök hos Sonen och en god thailändsk lunchbuffé  i hans kvarter, innan vi tog tåget hem.

 
Sedan vi packat upp hemma och kollat posten, kunde vi njuta av solnedgången från vår egen balkong, nöjda och belåtna med vår resa.

Varma kramar till er alla, som orkat läsa alla avsnitten.

Lambergsfrua