Lambergsfruas  blogg

Alla inlägg under juni 2016

Av Lambergsfrua - 30 juni 2016 22:45

Häromdagen var vi på en dagsutflykt till Lurö i vårt stora innanhav Vänern. Bussen tog oss till yttersta sydspetsen på Värmlandsnäs, där två båtar väntade på vår grupp av silverpantrar. Inga lyxkryssare direkt, men resan tar bara ca en timme och går mestadels inomskärs, när det blåser - vilket det gjorde rejält på ditresan.

 
Vänerskärgården är Europas största insjöskärgård och Lurö ligger på gränsen mellan Dalbosjön i väster och Värmlandssjön i öster. Det är ungefär 8 mil till Vänersborg och lite längre till Kristinehamn.

 
Det här är svårnavigerade farvatten med mängder av förrädiska undervattensgrynnor.


I Stenstaka hamn gick de flesta av båtarna för en ca tre kilometers guidad vandring på öns enkla skogsstigar.

 
De som ville kunde följa med båten till Basteviken, dit vandrarna så småningom skulle komma för lunch i den röda byggnaden vid bryggan - Bastevikens Café och Restaurang.


 
Lurö har varit bebodd
sedan järnåldern och man har odlat här fram till 1950-talet. Ön är till största delen privatägd av två släkter, men bara en familj finns här året runt.

 
Arkeologiska utgrävningar visar att det har funnits en kyrka här på 1100-talet och troligen också ett kloster. Ön var rastplats för pilgrimmer på väg till Nidaros i Norge och då var det lämpligt att övernatta hos munkarna.


Mannen i Mitt Liv och många av de andra "icke-vandrarna" började känna sig lite hungriga efter ett par timmar iland. "Ni är välkomna att äta lunch när ni vill" sa värdparet vänligt.


Vi var inte svårbedda och snart satt vi ett 15-tal personer bänkade i den rustika restaurangen där vi serverades lax rökt på platsen med potatissallad och hembakat bröd.


Utsikten från restaurangen skämdes verkligen inte för sig.

Härute fick man el först 1959, men telefon fanns redan 1931. Däremot var dagens mobiltäckning ganska svag.

Kuriosa: Härute på Lurö finns en parningsstation för det nordiska biet Apis mellifera! Vi såg de må "hyddorna" inne i skogen, men ville inte gå för nära och störa i lekarna...


På tillbakaresa: Kinnekulle syns i fjärran och vi såg faktiskt spiran på Läckö slott strax före ankomsten till ön - så vi var faktiskt ganska långt söderut i Vänern.


Himmel och hav smälter samman i Sveriges största insjö, Europas tredje största efter Ladoga och Onega. Här finns totalt 22.000 öar och ett oräkneligt antal grynnor ocxh undervattensskär. 


Ett lågsniffande plan passerade över oss antagligen på väg tillbaks till Såtenäs. 

Efter nästan exakt 12 timmar var vi hemma igen efter en upplevelserik dag i soliga Vänerskärgården.

Varm kram.
Lambergsfrua 
  






 

   

 





Av Lambergsfrua - 22 juni 2016 18:15

Så är vi då inne i midsommarveckan och natten som gick var årets kortaste. Än så länge märks det inte så mycket, att dagarna så sakteliga blir något kortare.

Skatungarna har lämnat boet i trädet här utanför och flaxaromkring lite ostrukturerat i omgivningarna. Föräldrarna håller ett vakande öga på dem på lite avstånd.


"Tittut! Förstår inte varför vi är instängda här, när det finns så mycket spännande att se på andra sidan staketet..." 


I en trädgård nära oss är det här trädet helt översållat av rosa blommor. Överdådigt, minst sagt!


Det doftade helt underbart om de här rosa skönheterna. Kanske bryter ägaren några kvistar för att sätta i en vas på midsommarbordet.

Varm sommarkram!
Lambergsfrua
  

   

Av Lambergsfrua - 11 juni 2016 18:30

Vädret  är väl inte det bästa just idag, men blomstertiden är här och det med besked.


Utanför vår port växer spirea och nyponrosor. Så här såg det ut bara för några dagar sedan - och nu har det mesta av spireans blommor redan vissnat. Men rosorna gläder oss fortfarande och doftar härligt. 


Så vackert blommar det i en trädgård nära oss. 


Måste bara få dela med mig den läckra bil, som dök upp vid Lambergets Grill & Pizzeria häromdagen.
Det är en Cheva har jag fått veta, men årsmodell okänd för mig. Det spelar inte så stor roll för mig - färgen är bara helt underbar :) 

Önskar er alla en riktigt fin lördagskväll!
Varm kram,
Lambergsfrua
   




Av Lambergsfrua - 11 juni 2016 08:45

DAG 9 FARO - ARLANDA  STRÅLANDE SOL OCH +26
Vår transfer
till Stockholmsplanet gick inte förrän 15.30, så vi kunde ta det lugnt på morgonen. Köpenhamnsplanet däremot med vår guide och medresenärer från södra delen av vårt land gick i arla morgonstunden...


På morgonen såg man hur stor skillnaden är mellan ebb och flod. Tur att båtarna låg vid flytbryggor... Stora delar av marsklandskapet i Ria Formosalagunen därutanför blottlades och man såg folk, som  var ute för att samla musslor.

 
6 mil av marsklandskapet längs kusten med en mängd småöar, våtmarker och kanaler blev naturpark 1987. Det är dels övervintringsplats och dels rastplats för hundratals olika fågelarter under flyttider och oerhört viktigt för havsvattenkvalitén. Badstranden ligger ca 7 km utanför staden.


Vi var ju inte med på rundvandringen i Gamla Stan kvällen innan. Nu gjorde vi en timslång rundtur med det här lilla tåget i stället. 


Det var en hoppig och skuttig tur på kullerstensgator i vagnar helt utan fjädring. Det fick oss att tänka på uttrycket "shaken, not stirred"
Vi fick låna informationsblad på olika språk om sevärdheterna vi passerade  - dock inte på svenska förstås. 


På torget vid Katedralen stod apelsinträden tätt - dignande av solgula frukter, färdiga att plocka. Katedralen hann jag inte fotografera...  

  
När vi skumpade fram längs Formosafloden, kom vi samtidigt som ett riktigt tåg - lycka för oss båda!  

I Nya Staden växte husen höga, kantiga och lite småtrista - men här har vi någon husägare som tydligen envist håller kvar vid sin tomt och sitt vackra hus. Det såg lite inklämt ut - och faktiskt lite trotsigt.

Carmokyrkan - här gjorde Skumpetåget en liten paus för dem, som ville gå in och titta. 


Vid kyrkans ena långsida fanns duvslag! Lite märkligt ställe för för det kan tyckas, men å andra sidan tillhör väl även våra bevingade vänner "Guds hus".


Jag kommer inte på vad trädet heter, jag har det på tungan - men blommorna är så vackra med sin syrenlila färg.


När vi var väl omskakade efter rundturen, gick vi till Pizzeria Bella Italia på gågatan för en lunchsallad. Där hamnade vi granne med en helt bedårande och glad liten tös på dryga året. På högra bilden i kollaget tog hon sig en spatsertur med mamma, sedan föräldrarna ätit klart. Den något äldre tösen uppe till vänster roades sig själv runt borden, medan hennes föräldrarna åt sig mätta.  


Oops! Den mannen var uppseendeväckande sommarklädd i strålande gult.


Till och med här inne i Gamla Stan hade storkar byggt bo. Rum med utsikt, kan man lugnt påstå.

 
Vårt Norweiganplan var ca 45 minuter försenat (utan information), så det var lite rörigt vid gaten. Jag var framme och pratade med en ansvarig, men fick ingen som helst respons. Suck!

Landade på Arlanda strax före midnatt och traskade direkt till Clarion i Sky City. Vi köpte med oss varsin maffig muffins som nattamat.

DAG 10 - ARLANDA - VÄSTERÅS - ÖREBRO - KARLSTAD
Så skönt
att ännu en morgon kunna sova ut och äta frukost i lugn och ro. Vår Nettbuss/Bus4you  gick inte förrän strax före 12.

 
Vi hade reserverat platserna längst fram, men insåg att de två alldeles nakom bakdörren hade ännu bättre utrymme för MiML:s långa ben. Vi lämnade våra platser till ett nysvenskt par, som blev mer än glada och tacksamma. De hade ju inte lika långa ben.


Försommaren hade verkligen kommit långt på de här dagarna med grönska och blomning. Vi kunde glädjas åt fält med lysande gula smörblommor och vita och rosa fruktblom.


Rapsfälten lyste guldgula, syrenerna mjukt lila och kastanjerna hade tänt sina vita ljus. Hägg och slån hade redan blommat ut.

Och hemma i Karlstad möttes vi av kära Dottern och Bäste Svärsonen i deras knallröda nya bil!

 
Trots  att vi missade tågresan och kryssningen på Duorofloden var och är vi helnöjda med vår resa.
Tack för att ni följde med!

Varm kram!
Lambergsfrua
  


 

 

Av Lambergsfrua - 10 juni 2016 08:45

DAG 8 LISSABON - ÉVORA - FARO      FINT VÄDER OCH +26.
Lite trassel
när vi skulle åka från hotellet (fyrstjärnigt) på morgonen. Hela gruppen bodde på 7:e våningen och det fanns fyra hissar, men bara två som fungerade - med plats 6 småväxta portugiser eller fyra normalstora vikingar. Dessutom  gick hissarna som en lus på tjärad trästicka. Flera gånger kom hissen upp till oss, men var redan full med folk och väskor. Suck!

Till slut tog vi och flera andra bagaget och gick nerför alla trapporna, så att vi i alla fall kom till bussen i tid. Ändå blev vi ca 30 minuter försenade bara för de där hissarnas skull. Annars var hotellet mycket bra.


Vi passerade stora vinodlingar ...


och korkeksodlingar. Korkeken är grön året om. När trädet är 25 år får barken skördas första gången, men bara om stammens omkrets är minst 70 cm. Det brukar ta ca 30 år...


 

Évora med sin välbevarade gamla ringmur är ett av UNESCO:s världsarv. Här finns många gamla byggnader från både romersk och arabisk tid.
På Giraldotorget i Évora med kyrkan som dekorativ bakgrund ligger serveringarna tätt.


Tempelruinen är från ca 800 f. Kr. I katedralen finns en staty av en gravid Madonna, något som är ganska ovanligt.


Häruppe i närheten av tempelruinen har man fin utsikt över staden och omgivningarna.


Längs huvudgatan trängdes souvenirbutiker med barer och små affärer. 


Vilken liten behändig bokbuss/bokhandel!

 
Vi hade gott om tid innan bussen skulle ta oss vidare, så vi stannade på en servering för en törstsläckare. Serveringen bredvid hade en originell levande reklamgubbe. jag tror nog att han svettades däri sin mundering.


Vid bordet bredvid oss hade två japanskor väldigt roligt åt sina långa sugrör till sangrian.


Mannen I Mitt Liv sökte skuggan under ett träd i väntan på bussen.   



Vid en bensträckarpaus på väg mot Faro fick vi se ett bekant namn i bokstället!
 
 
Här i södra Portugal och speciellt runt Faro finns ca 11.000 storkar, som stannar i landet i stället för att flyga vidare ner till Afrika. De bygger sina bon var helst det finns en bra utsiktsplats.  Inte verkar de ha något emot grannar tätt inpå heller.


Faros idrottsarena Éstadio Algarve  användes vid Fotbolls-VM 2004 och rymmer 30.000 åskådare. Jag tycker den påminner om en konstig insekt, som har hamnat på rygg och sprattlar med benen.

 
I Faro bodde vi på Hotel Eva, samma hotell som första natten, då vi fick rum mot gatan. Den här gången fick vi rejäl kompensation - rum med balkong och utsikt mot hamnen och havet!


Panoramavy från balkongen.
På schemat stod en entimmes rundvandring i gamla stadsdelen, följt av avslutningsmiddag. MiML:s ryggproblem avgjorde saken: vi avstod från rundvandringen och satt i stället på balkongen och bara njöi

 
Självklart gick vi fram till restaurang Dois Irmaos nära hotellet, dit reskamraterna också kom efter avslutad rundvandring. Inredningen var trivsamt rustik med fotbollstema. Väggarna dekorerades bland annat med halsdukar från olika lag.


Ett litet bildkollage av de rätter och drycken, som vi bjöds på under kvällen. Musslorna var riktigt goda, men ack så lite det är i varje skal. Bröd och oliver fanns också på bordet. Majsgröten var ingen favorit hos någon av oss, däremot de kryddstarka korvar som låg i. Fisksoppans räkor och musslor var toppen, liksom "spadet" att doppa bröd i. Mums! Hallondesserten var en fin knorr på måltiden.


Kvällen var ljummen och skön och månen var nästan närapå full. Vi satt vi ganska länge på balkongen och bara n-j-ö-t. 

FORTSÄTTNING FÖLJER - RUNDTUR I FARO OCH HEMRESAN

 





 











Av Lambergsfrua - 9 juni 2016 08:45

DAG 7 DEL 5 VINGÅRDSBESÖK - STOR BUFFÉLUNCH - SPÅRVAGNSTUR
Ny dag,
nya äventyr! Riktigt skönt väder

 
Söderut på 27:e-aprilbron över floden Tejo, som är rikitgt bred härnere vid utloppet i Atlanten.


Och där vid brofästet står Kristusstatyn! Det är sannerligen inte lätt att fotografera från en buss i full fart...


Vingården Bacalhôa, en av de största i området. Vid entrén växer ett olivträd, som troligen är ca 2.000 år gammalt. Inte så vackert, men ganska fascinerande.


Förste ägaren skapade en förmögenhet i guld nere i Afrika. Han blev biljonär - i Euro! Han samlade afrikansk konst och flytttade senare tillbaka till Portugal med sin kunskap om vin och sin konstsamling.


När han sedan sålde hela egendomen med konst och allt, valde nye ägaren att visa delar av den stora samlingen. Det här - hm - vad det nu är - hänger i entrétaket. Originellt...


Härinne finns en hel hydda, men ärligt talat är nog både hyddan och inredningen i den lite fräschare, än vad vi sett nere i Afrika (Gambia/Senegal).

 
Här har vi en kombinerad fertilitetssymbol - havande kvinna och stor krafigt erigerad penis. Snygg? Nää. Originell? Jaa!


Ena långväggen var dedikerad åt Döden och Männen. Männen måste jaga och döda för att familjen skulle överleva.

 
Andra långväggen var dedikerad åt Livet och Kvinnorna. Kvinnorna ger liv och utan vatten (symboliserat av Victoriafallen) kan kvinnorna inte ge liv - och utan vatten finns inget liv över huvud taget.

 
Ja ja. Mannen i Mitt Liv hörde inte mycket av vad guiden sa, så han slog sig ner på en liten pall och avvaktade fortsättningen. Jag berättade för honom vartefter.


Sedan blev det rundvandring i vinkällaren. Här lagrades vin i fat av den allra bästa kvalitén - fransk ek.
Därefter används faten till lagring av lite enklare vin, innan de säljs till Skottland för whiskylagring. Till slut säljs faten tillbaka till Portugal för lagring av enklare viner.


Vinet lagras i stora källare. Där spelades en mycket svag musik, som påverkar vinets utveckling positivt! Nya ekfat av högsta kvalité köps in från Frankrike för 1.000 € per fat.


Här nere finns Portugals största privata samling av kakelplattor ända från 1500-talet fråm till nutid. Så intressant att se, hur konsthantverket har utvecklats under århundradena. 


När det blev rundvandring i konstmuséet valde Mannen I Mitt Liv att slå sig till ro på en trappa. Rygg och fötter sa stopp. Bara att gilla läget.


Jag gillade den här påfågelslampan,


...de vackra vaserna i Dotterns och mina favortifärger


och grodan som grodentusiasten Sonen verkligen skulle gilla.     

     
Så fick vi då prova tre olika goda viner, men hur vi än vänder och vrider på det, snurrar glasen och nosar, gillar Mannen i Mitt liv rött bäst och jag föredrar vitt.

   
I trädgården finns flera olika konstverk. Jag gillade den blåa hunden hunden och det grönskande trädet av Sweetlove allra bäst. Kanske var färgen det som avgjorde saken...   

 
Vi kom lite för tidigt till vår lunchrestaurang Dona Isilda, men väntade så gärna. Vi hade fått höra att här serverades en riklig buffé med allt man kan önska av portugisika rätter.

Portugiserna är otroligt stolta över sin matlagningskonst och anser nog, att den är bäst i hela världen. Mac Donalds och liknande snabbmatskedjor har ingen lysande marknad här.


Så släpptes vi då in och det såg väldigt lovande ut redan i receptionen med lufttorkade skinkor hängande på rad.

 
Oj, oj, oj, så mycket fräscht och gott!

 
Det här är bara några av de många bord som fanns där. Dessertbordet ska vi inte tala om, men det gällde förstås att välja och vraka för att inte hamna i akut matkoma.


På väg tillbaks till hotellet körde vi under den stora akvedukten i Lissabon. Så imponerande!

Det blev ett snabbt besök på  hotellet, innan vi klev ombord på bussen igen för en tur ner på stan för att åka spårvagn. Det är otroligt populärt bland turister att åka spårvagn i stan, så vi hade två abonnerade vagnar för vår resa. Annars hade vi aldrig fått plats.


Det var lite rörigt  vid ändhållplatsen, innan vi kom ombord på våra vagnar. Det är ett populärt turistnöje att skramla fram på de smala backiga gatorna i Lissabon och vi var inte ensamma om att vilja kliva ombord på en av spårvagnarna som dök upp. 

Spårvagnstrafik har funnits här sedan 1863, då dragna av mulor. 1901 rullade den första eldrivna vagnen ut på smalspåret (900 mm)


Fascinerande att se trafiken. Varken bilister eller fotgängare visade någon direkt hänsyn till spårvagnarna. Risken att någon skulle bli påkörd kändes ibland överhängande. Tur att vi hade en alert förare, som inte stressade.

 
 I början satt MiML och jag tillsammans på en liten tvärbänk alldeles bakom föraren (där MiML:s hatt syns)

 
Efter en stund valde jag att flytta till den bakre plattformen, där jag i stod ensamt majestät och växlade mellan att hålla i mig och att fotografera.

   
Eftersom gruppen var uppdelad i två vagnar (den andra syns här) och guiden Christine bara kunde finnas i en av dem, hade vi alla fått en skriven detaljerad beskriving om vilka platser av vikt, som vi passerade. Jag läste faktiskt inte i den. Ärligt talat hade jag fullt sjå att glo åt alla håll, hålla i mig och fotografera. Och roligt var det!

  
Spårvagnarna fastnar ofta i köer i den täta trafiken på de trånga gatorna  - och skapar också sjäva långa köer. Trafiksituationen i de centrala delarna av staden upplevde vi som lätt kaosartad.


 
Vi och flera andra spårvagnar blev vid ett tillfälle stående ca 25 minuter för att en bil parkerat med två hjul på spåret - men ingen verkade bli arg. Snarare resignerade.

 
Vi hann kliva av och gå en liten bit framåt gatan för att se den offentliga hiss, som ritats av Eiffel för att ta folk till högre höjder och på så sätt slippa backar och tappor.


 I den medeltida stadsdelen Alfama är trottoarerna nästan obefintliga.


Vilken vacker stenläggning på gågatan!


Den magnifika katedralen.

Plötsligt fick jag se en fripassagerare vid bakdörren! Han höll sig kvar där några kvarter. Jag fattar inte hur han vågade, för vagnen krängde rätt ordentligt.


Mannen I Mitt Liv och vår spårvagn vid spårvagnshallarna. Den planerade rundresan på ca 1,5 timme blev ca 2,5 timme.


Där vid grindarna till hallområdet hade tydligen en cyklist hamnat när betongen var alldeles ny, överraskad klivit av och tagit både sig och cykeln upp på torr mark igen.


På tillbakavägen till hotellet passerade vi under den vackra akvedukten igen.

Vi var nog alla ganska slaka vid återkomsten till hotellet ca 19.30 Flera av oss gick till närbelägna LIDL (!) och köpte lite bröd, frukt och vin - och gjorde oss sedan redo inför morgonsdagens resa till Faro

FORTSÄTTNING FÖLJER! MOT FARO OCH SISTA KVÄLLEN MED GÄNGET.



   
 







   




Av Lambergsfrua - 8 juni 2016 08:45

DAG 6 ÓBIDOS - LISSABON MED RUNDTUR   SOL OCH +26
Checkade ut
efter frukost och styrde mot Óbidos

 
Stora risodlingar.

 
Efter ca 3 timmars bussresa
kom vi upp till den ringmursomgärdade staden Óbidos med sina smala kullerstensgator, trappor och gränder. Den var en bröllopsgåva (!!) från kung Dionysus (port. Diniz) till hans drottning Elisabeth! Många av Portugals drottningar har styrt och ställt där.

Namnet Óbidos betyder citadell eller fort. Staden grundades av romarna, men har naturligvis byggs till och om en hel del under årens lopp.


Gammalt och nytt möts. Vid parkeringen utanför ringmuren finns en mäktig akvedukt från romartiden.

Óbidos kallas "Bougainvillans och rosornas stad". Visserligen är det här inte  någotdera, men gläder ögat ändå.


Innanför ringmuren vid den branta trappan dit upp (utan räcken!)  stod den här figuren. Jag vet tyvärr inte vad han skulle föreställa, men nog kunde han skrämma ett och annat barn med sin mundering.


Reklam för den söta fylliga körsbärslikören Ginjinha som säljs i varenda gathörn och på varenda bar.


Längs huvudgatan var det tätt mellan stånden som sålde Ginjinha - eller färskpressad juice.



Det som har gjort Óbidos så känt för sin Ginjinha är finessen, att den serveras i små koppar - av choklad! När man slurpat i sig de goda dropparna är det bara att tugga i sig koppen som dessert! Om man inte vill ha en påfyllning först förstås.

 
Minst sagt mysigt - men kanske inte alltid så lätt att gå på dessa stenläggningar.

 
Det här är en riktig turistort och de små affärerna skyltade med allt en turist kan önska sig - och mer därtill. Utbudet av väskor, hattar skor och skärp tillverkade av kork var stort. Tänk att kork (som ju är bark) kan plattas till och mjukas upp och sedan sys i, som om det vore tyg! Kanske tallbark skulle kunna användas på samma sätt   


Sådana här lustiga blomkrukor har jag inte sett någon annanstans. Fulsöta katter, skulle jag vilja säga. 


Men vad pampigt med kyrkan insprängd i muren vid huvudgatans slut!  Dit styrde vi förstås stegen, men avråddes av några medresenärer. "Inte lönt att gå uppför de där trapportna utan räcken", sa de besviket. "Det är en bokhandel numera! Utan sakrala utsmyckningar" 


Däremot var den här kyrkan mitt i stan fortfarande kyrka.



Vi hittade en mysig restaurang nära kyrkan och där vi åt en god sallad till lunch. När vi bad om bröd, hämtades det ugnsvarmt och med precis lagom knapriga kanter från bageriet bredvid. Det kallar jag service!

LISSABON MED RUNDTUR
Vi forsatte resan
mot Lissabon.

 
Landskapet var böljande...

 
Lissabon kallas också "Den Vita Staden" och det är lätt att förstå varför. Staden är backig, eftersom den är byggd på sju kullar.

Vi checkade in
på hotellet och sedan bar det av på upptäcktsfärd igen.

Vi började med stadsdelen Belém och Jérominiklostret, som är byggt till upptäcktsresanden Vasco da Gamas ära. 


 
Vi var inte de enda turisterna på plats, om man så säger...


Kyrkan är en stor turistmagnet.

   
Vasco da Gama, som upptäckte sjövägen till Indien, ligger begravd här (se bilden) , liksom hans släkting nationalskalden Luís de Camoes. Luís dödsdag den 10 juni (1580) har blivit Portugals nationaldag.


Fortsatte ner till floden Tejo. "27:e aprilbron" är ritad av samma arkitekt som ritade Golden Gatebron i San Fransisco. Vid brofästet på andra sidan står den stora Kristusstatyn och blickar ut över floden. Det är en kopia av den i Rio och en gåva från Brasilien.


1400-talstornet Torre de Belém byggdes ursprungligen som försvarstorn men blev senare fängelse. 


Upptäckarmonumentet där vid floden byggdes till 500-årsdagen av Vasco da Gamas död.


Båda sidor är fyllda med skulpturer av folk som gjorde resorna och upptäckterna möjliga - bland annat skeppbyggare, kartritare, stjärntydare och förstås sjömän. Längst fram i fören står Vasco da Gamas släkting prins Henrik Sjöfararen. Överallt bara män - men nej, det finns faktiskt en kvinna med. Nästan längst ner på bilden syns Henriks mamma drottning Filippa av Lancaster.


Oj, vad den här amfibiebussen med sina turister fick kämpa för att ta sig fram mot tidvattnet, som strömmade upp i floden!


Jodå, det fanns blommor här också! 

  
Dagen avslutades med middag i det uppfräschade hamnområdet Docas, som syns här på bilden vid småbåtshamnen.

 
Ett par glas vin ingick i middagsarrangemanget - till MiML:s och alla andras glädje.
Middagen inleddes med goda räkor i vitlökssås och avslutades med en smarrig tårtbit. Till huvudrätt hade de allra flesta valt nationalrätten bacalhau (kabeljo), medan vi fördrog kalvstek med tillbehör. När vi såg hur fiskgästerna petade och pillade för att få bort alla ben i sin rätt, kände vi oss väldigt nöjda med att vi valde rätt rätt.   

Kvällen var behagligt ljum och utanför restaurangen stod det här unga paret med sina hojar. Jag fascinerades av tjejens eleganta fotbeklädnad - kändes inte helt rätt i mc-sammanhang. Men visst var de snygga och det var absolut inget som hindrade henne från att svinga sig upp på hojen och glida iväg mot nya äventyr - eller bara hem helt enkelt.


Fotot är uselt men ger ändå ett hum om, hur tät och intensiv trafiken var, när vi skulle tillbaks genom stan till hotellet. Skönt att slippa köra själv och tur, att vi hade en så bra chaufför.

FORTSÄTTNING FÖLJER! NÄSTA GÅNG SKA VI BESÖKA EN VINGÅRD OCH ÅKA SPÅRVAGN!




 

 
  









Av Lambergsfrua - 7 juni 2016 09:00

DAG 5 KORTKRYSS PÅ DUORO-BUSSTUR LÄNGS FLODEN-PICKNICKLUNCH-PORTVINSHUS MED FADOSÅNG

Dagen innan vi skulle åka tåg till
tåg till Régua och kryssa 5 timmar på Duorofloden med lunch ombord, fick guiden besked från rederiet, att kryssningen var inställd! Slussarna var översvämmade på grund av kraftiga regn veckan innan vi kom och det gjorde alla kryssningar omöjliga. Därmed blev det inte heller någon tågresa. Vilket inkomstbortfall för alla rederier som trafikerar Duoro!

Självklart blev vi alla grymt besvikna. Dee allra flesta hade fastnat för den här rundresan just för att den innehöll både tågresa och kryssning. Men det var inget vi kunde göra mer än att gilla läget. Guiden och chauffören gjorde sitt allra bästa av den uppkomna situationen och fixade faktiskt en riktigt trevlig dag för oss i alla fall. Och vi fick pengar tillbaka.


Vi började dagen med att besöka den pampiga tågstationen med sin stora hall. Det var därifrån vi skulle ha åkt...


Den är dekorerad med 20.000 kakelplattor med bilder ur landets historia.


Imponerande minst sagt. 

 
Här fanns även några kakeldekorationer av modernare snitt - som det här loket till exempel.

 
Fast det var nog ändå tågen därute på spårområdet, som intresserade Mannen I Mitt Liv allra mest.


Nära stationen ligger lämpligt nog Turistbyrån. Man brukar tala om rum med utsikt, men det här huset har faktisk rum med "insikt". Du måste kanske klicka på bilden för att se den fina "insikten."


Så var det dags för en knapp timmes kryssning på Duoro "Under 6 broar", de flesta uppströms. Vi åkte med den yttre båten, som jag fotograferade, när vi kom tilbaks igen.


Vi började resan uppströms. Inte svårt att förstå varför stadsdelen Ribeira är klassad som Världsarv. Det var mulet och lite svalt på floden, men vi satt på soldäck ändå.


På motsatta sidan ligger ett vackert kloster, eller slott, eller? Nej inte alls, det är en militärförläggning däruppe på berget!
När båten senare vände och vi färdades nedströms blev det riktigt kyligt och flera av oss sökte lä nere i salongen. Den där knappa timmen på floden kändes helt tillräcklig!


Väl i land igen, äntrade vi bussen som körde längs floden inåt landet. Mycket blommor både längs vägen och i trädgårdarna. 




Vi hade väldigt gärna sett det här landskapet från Duoro, men kanske fick vi en bättre översikt från vägen.


Vi tog en paus i en liten stad vid floden, som låg till synes helt stilla i diset här. Det var nästan lite trolsk stämning.


En liten harpalt satt helt blickstilla i gräset, när vi kom. Inte förrän någon (inte jag!) närmade sig lite oförsiktigt  för att fotografera, skuttade den in till tryggheten i buskaget.


Ooops! Här blev det visst lite trångt, men lastbilschauffören fixade det faktiskt - om än mycket långsamt... 


Små solar i gräset.

 
Längs floden
odlas både vin och eucalyptus. Ja just eucalyptus, såna där trän som koalor gillar. Eucalyptus används till läkemedel, men det allra mesta blir pappersmassa! De odlingarna är mycket omstridda, eftersom jorden utarmas totalt, inga insekter kan leva på bladen, så fåglar uteblir och grundvattnet påverkas negativt. Det går inte att odla någat annat där sedan.


Det lätta diset följde med oss ända ut till Duoros utlopp i Atlanten.

 
Där öppnades påsar och förpackningar och en smaklig picknicklunch dukades fram. Många villiga händer hjälpte till att ställa i ordning. MiML ansvarade för serveringen ur vinkartongerna.   

 
När alla ätit sig mätta och druckit sig otörstiga (jodå, det fanns vatten också!), packades de få resterna ihop och vi återvände in i stan mot hotellet.


En förlängd "tuk tuk" eller varför inte ett minitåg - det fanns flera alternativ för den, som inte ville eller orkade gå på stadens gator.


Cykelstölder är tydligen inte helt ovanligt. Om man inte vågar lämna sin cykel på gatan, inte får ha den i trapphuset och inte har plats i lägenheten - ja då hänger man den helt enkelt utanför fönstret!


BESÖK PÅ PORTVINSHUS MED FADOSÅNG
Man tror
att vinodling har bedrivits i Duorodalen i nära 2000 är, men först på 1700-talet började man kalla det för portvin.


Portugal och England har länge bedrivit handel med varandra. Portugiserna fiskade torsk utanför brittiska öarna och betalade med vin. Tyvärr hann vinet bli dåligt under den långa sjöresan från Portugal. Britterna testade att tillsätta lite sprit i vinet, som då blev både starkare och sötare - och snabbt en favorit i landet. Portvinet var fött!

1926 bestämde regeringen att alla företag, som ville fortsätta att tillverka portvin, var tvungna att uppföra egna portvinshus i Villa Nova de Gaia, staden mittemot hamnstaden Porto. Portvinshandeln blev strängt reglerad coh håller fortfarande en mycket hög kvalitet.


Vi besökte portvinshuset Calem med drygt 150 år på nacken. Man äger ett par vingårdar i mellersta Duoro och ett område i de inre mer svårtillgängliga terasserade sluttningarna mot Duoro, som anses ge suveräna skördar. Är du intresserad och vill veta mer om portvinet, kan du klicka på länken här.


Besöket började förstås med en guidad visning. Guiden var en energisk och lättsam liten herre, som talade en utmärkt engelska. Vår egen guide Christine var go', för hon översatte alltid till svenska utan att fråga om någon inte förstod. På så sätt behövde ingen känna sig utanför.


Så fick vi då smaka på de ädla dropparna, både röd och vit port. Jag måste nog säga, att det röda var absolut godast - om man gillar en söt stark dryck.

 
Och visst ser vi nöjda ut!


Medan vi avnjöt portvinet bjöds vi på fadosång av en kvinna och senare en man. Den portugiska folkmusiken fado är en klagosång med influenser från portugisika sjömanssånger. Den handlar om hemlängtan, sorg, smärta, lycka och kärlek. I södra Portugal är den mer klagande, i norra delarna mer gladlynt - och det var just det vi fick höra här. Glädje och till och med rytmiskt handklapp.

När vi kom ut från portvinshuset var solen på väg ner och kvällen var behagligt ljummen.
Ännu en dag fullmatad dag med synintryck.

FORTSÄTTNING FÖLJER!
 


 



 

      

 


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

GÄSTBOK

______________________

Klockan är:

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Väder

Väder Karlstad

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

Senaste besökare

RSS


Skapa flashcards