Lambergsfruas  blogg

Alla inlägg under maj 2013

Av Lambergsfrua - 31 maj 2013 16:15

Så går vi in på upploppet av min reseskildring - vi har alltså kommit till sista delen på vår resa.


I Ponta Delgada erbjuds val- och definsafari med ribbåt eller katamaran. Jag vet att ribbåtar hoppar och skuttar på vågorna och inte är att rekommendera till folk med anlag för sjösjuka. Katamaraner beter sig något lugnare, men även de rör sig oväntat mycket på vattnet.


Alltså avstod jag dessa äventyr - av ren självbevarelsedrift. "Hm - ja - det gäller ju att komma i och ur ribbåten också", antydde Mannen i Mitt Liv. Inget för dåliga höfter konstaterade han.



 

Vännen R. som är van vid sjön ville verkligen få uppleva farten och friheten på sjön i en ribbåt. Efter genomgång av säkerheten på båtföretagets kontor och iklädd rejält regnställ och flytväst gav han sig iväg på en tretimmarstur tillsammans med ett gäng likasinnade. Katamaranen gick ut lite senare.



MiML och jag gav oss ut på stan för att leta upp Hotel Canadiano, där vi bodde 1986. Trottoarerna är stenlagda med basalt ochvita mönster av kalksten. Basalt finns naturligt på vulkanöar och kalstenen hämtas från fastlandet eller grannön Santa Maria - precis som kalken till keramiktillverkningen.



 
Alla gator tycks ha olika mönster på sina trottoarer. Kanske det underlättar att hitta hem...  


 
I den äldre delen av stan är trottoarerna riktigt smala. Parkerade bilar hade högra backspegeln infälld för att inte få den sönderbruten av misstag av folk som gick förbi.


 
Jo, men visst! Vi hittade Hotel Canadiano och det ser ut att vara i gott skick också. Hotellet byggdes i mitten på 1980-talet av ett azoriskt par, som varit i Canada och jobbat ihop pengar till hotellbygget. Det är fortfarande kvar i familjens ägo.



"Det satt en katt på en sten inte långt från Flen..." - eller jo, den satt väldigt långt från Flen. Den satt vid hotellet.



Vi var nere vid marinan, när ribbåten kom tilbaks. R. berättade om resan: Havet såg ganska lugnt ut, men när båten kom ut på havet blåste det och gungade rejält. Det dröjde inte länge förrän tre passagerare hängde över relingen och lämnade ifrån sig sin frukost. Två av dem var sedan i så dåligt skick, att de fick sättas iland och bli hämtade med bil.


Några valar eller delfiner såg de inte, men R. var inte ledsen för det. Sådana har han sett förut - ribbåten var den stora upplevelsen.


 
Han var rejält vindomsusad och håret var styvt av saltvattenduscharna och liknade mest en igelkottpäls. Skor och nedre delen på jeansen var sjöblöta - men hade ett stor leende på läpparna. Det blev dusch och klädbyte för honom, innan vi kunde inta balkongen för "eftersnack" och ett glas vin.



På sena eftermiddagen samlades gruppen för bussresa till familjen Soares hästgård Quinta Pico da Cruz  norr om Ponta Delgada.



En mycket smal väg ledde fram till gården. Det var knappt att bussen fick plats. Guiden berättade inte så mycket utan ville Manuela, frun i huset Manuela skulle få berätta om gården. Jag föreställde mig en

Manuela som en liten tant i traditionella kläder (sådana som man klär upp sig i för turister).


På gårdsplanen möttes vi först av några pickande höns, men vid stalldörren stod gårdens två söner - stiligt klädda i traditionella kläder. De bjöd in oss i stallet, där vi fick ett glas bubbel i handen.
Innanför dörren tog fru Manuela emot i eleganta kläder - och matchande högklackade skor! Sällsynt opraktiska i gruset på gårdsplanen  Det var fjärran från den lilla tant, jag trodde vi skulle möta. Hennes man stod bredvid iklädd en mockajacka av allra mjukaste skinn - men det var helt klart fru Manuela, som var kvällens boss.



I stallet var det rent och prydligt och där hängde sadlar av olika slag på träbockar. Det var sadlar av olika ålder för olika tillfällen.


 

Fru Manuela berättade, att man föder upp Lucitanohästar och har just nu sju hästar, som sönerna rider och tränar för uppvisningar. Under årens lopp har man sålt många hästar, även till Sverige.


Namnet Lucitano kommer från det latinska namnet för Portugal - och Azorerna tillhör ju Portugal. Den här rasen rör sig elegant och används mycket till tjurfäktningar i Portugal - där man inte dödar tjuren, men låter hästarna dansa. Det låter humant, tycker jag.


Man anordnar även ridturer för turister. De tre döttrarna sköter om all matlagning till showkvällarna  Man sätter en ära i att tillaga så mycket som möjligt från grunden utan halvfabrikat eller tillsatser.



Var och en av hästarna leddes ut i stallgången och presenterades för oss. Den här tackade för applåderna genom att skrapa med hoven i golvet.



Vi fick sedan ta plats på familjens inglasade veranda, byggd för dessa tillfällen. Trivsamt och rustikt och på samma gång stilfullt - med tygservetter. Elektriska fonduegrytor stod på borden.


Vid varje plats stod portionsskålar med förstklassigt kött och fräscha frukter. Först serverades en smaklig morotssoppa med hembakt bröd. Sedan var det bara att spetsa köttbitar och lägga ner i grytan. Till maten serverades rött eller vitt vin.


En stor salladsbuffé sod framdukad och efteråt bullade man upp en dessertbuffé med bland annt flera olika tårtor. Ingen behövde gå hungrig från den måltiden. Fru Manuela satt hela tiden vid ett av borden tillsammans med några vänner och övervakade att allt flöt på, som det skulle.


 
Medan borden dukades av gick vår guide mellan borden och visade en riktigt gammal stigbygel, tung och klumpig men konstrikt utsmyckad. Foten stacks alltså in i den sida som är vänd från oss.   Förstås.


Sedan hissades fönstren upp, så vi fick fri utsikt över manegen utanför. Sönerna på sina hästar red in och tände facklor runt den. Senare när själva showen började tändes strålkastare på verandataket.


Vi fick se en högklassig uppvisning. där de rakryggade ryttarna satt som gjutna i sadeln. De lyckades få hästarna att utföra sina konster utan till synes den minsta ansträngning från vare sig häst eller ryttare. Naturligtvis ligger det enormt mycket träning bakom, innan det kan bli så perfekt. Det verkade faktiskt som att hästarna gillade att framträda - och inte minst att få applåder.


Tyvärr är mina foton från den kvällen urusla, men jag visar dem ändå för att ge en föreställning om, vad vi fick se. Jag tror att vännen R. har några som är bättre, men jag har inte haft tillfälle att se hans foton ännu. Hela uppvisningen skedde till musik anpassad efter hästarnas rörelser - eller kanske var det tvärtom.



Vi fick också se hästarna dansa, något som imponerade stort. Vi satt på absolut första parkett och hade ibland hästarna bara några decimeter från oss.


Jag måste erkänna, att jag egentligen inte är särskilt förtjust i hästar, men jag föll pladask för de här vackra och välskötta hästarna och deras enormt skickliga ryttare.



Och nästa dag var det dags att lämna Azorerna efter en innehållsrik vecka.


Tack till er, som har gjort mig sällskap på resan här på bloggen. Kanske någon rentav har blivit inspirerad till att göra ett besök på ögruppen någon gång i framtiden. Jag tror inte, att ni skulle bli besvikna.


Varm kram,
Lambergsfrua









   





ANNONS
Av Lambergsfrua - 30 maj 2013 15:45

Vi ville ju se mer av det vulkaniska området vid Furnassjön och följde därför med på ännu en dagsutflykt.


 

På väg österut från Ponta Delgada stannade vi till vid Miradouro do Pisao. 



På Azorerna finns sammanlagt fem städer och på Sao Miguel bara två - Ponta Delgada och Ribeira Grande. 10.000 personer krävs i ett samhälle för att få kallas stad. Detta är alltså en by - eller snarare samhälle.


På slingrande bergsvägar kom vi fram till Lagoa das Furnas norra strand och det svavelosande området med rykande och bubblande varma källor. Här gällde det att verkligen se efter, var man satte fötterna. 



Något som inte tycktes besvära änderna och den här "fulankan" vid sjökanten.    



På området fanns många "kokgropar" - cementrör nedgrävda i den varma marken där lokalbefolkningen tillagar sin nationalrätt Cozido. 



En gryta med kål, potatis, jams, morötter, oxkött, kyckling, svål och små skivor av stark korv och blodkorv sänks ner i kokgropen och ett trälock läggs på. 


Locket täcks noga med den varma sanden. Efter 6-8 timmar är cozidon klar att tas upp och avnjutas.
Det är mycket populärt för familjer att åka hit på helgerna för att laga mat och umgås. Restauranger i området med cuzido på menyn tillagar den här.



Man kan inte räkna med, att den kokgrop man hade senast är användbar vid nästa besök. Marken "lever" och den här kokgropen till exempel har fyllts med bubblande lera och är oanvändbar för matlagning. Den tidigare parkeringsplatsen fick fyttas, då marken blev för skör och började svikta.  


Visst är det förvånande att det kan växa och grönska i värmen och svaveldoften, men den här ljungen tycktes trivas alldeles utmärkt. 



Vattnet kokade och bubblade med olika intensitet - ibland ganska lugnt och ibland ganska våldsamt.


 
Här var det i alla fall ett träd, som inte mådde så bra längre - men jag tycker det är vackert ändå. Det skulle passa förträffligt i en trollskog. 



Man kan nästan få för sig, att trädrötterna söker sig uppåt i stället för ner i den starka värmen - fast jag vet inte, om det är därför den här vackra "rotmattan" har bildats.


Det var mycket vatten i Furnassjön. Det faktum att sjön saknar avrinning, men har god tillrinning är ett stort problem. Sjön är övergödd och bottensedimentet ökar ständigt. Om inget görs kommer den att förvandlas till ett träsk. För närvarande är sjön bara 12 meter djup.


 

På forskningsstationen Furnas Monitoring & Research Centre arbetar man hårt för att rädda sjön genom många olika åtgärder, bland annat genom att plantera träd för att förhindra urlakning av jorden.



Man har också satt upp fågelholkar - alla med olika dekor. Jag tror inte fåglarna bryr sig, men det var roligt att titta på.



Bänken i forskningscentrets reception  gillade jag. Vi fick mycket och noggrann information om sjöns status och arbetet på forskningsstation av en riktig eldsjäl. Tyvärr hörde ingen av oss mycket av det som sas. Däremot hade vi stor behållning av den film som sedan visades - med svensk text.


 
Vi åkte ner till byn Furnas, som ligger längre ner i kratern än sjön. Då förstår man, att det inte går att skapa någon enkel avrinning från sjön - det skulle dränka byn.


På ett ganska litet område finns här 28 aktiva källor, som dessutom är lite häftigare än dem vid sjön. Även svaveldoften är kraftigare. Till för bara något år sedan kunde man kliva omkring fritt bland källorna här på området. Tyvärr visade det sig, att en del turister klev omkring lite väl fritt.  I sin iver att fotografera tog de ett steg för mycket baklänges... Nu är det förbjudet att gå in där.



"Djävulens gap" kändes lite skrämmande. Där bubblade det och pös mer än på andra ställen - och det var djupt. 



Vid en källa erbjöds vi att smaka på det varma kolsyrade vattnet. Vår go'a och kunniga guide höll handen framför vattenstrålen, så det bildades en lite skål bakom den. MiML smakade, men inte vänne R. eller jag. Det är ingen tvekan om att vattnet är järnhaltigt med tanke på de bruna avlagringarna på kaklet - kakel som troligen är tilverkat på fabriken i Lagoa. Jag är för väluppfostrad för att skriva, vad jag tycker att det liknar - ja inte kaklet, alltså   


I parken vid källorna grönskade och blommade det. Det här är Nyazeeländskt Julträd har jag fått veta av bloggbesökaren Charlotte Revenfelt. Tack!


Men azaleor känner jag i alla fall igen.   


Så var det dags för cozadolunch på en trevlig restaurang. Det här fatet var för fem personer och låt mig bara säga att jag åt mycket kål... Vinet var i gengäld alldeles utmärkt.



Terra Nostraparken nära Furnas har anor från 1780. Då köpte öns amerikanske konsul Thomas Hickling lite mark och lät bygga sitt sommarresidens här. Sedan dess har stället haft flera ägare, men 1937 öppnade man parken för allmänheten. Idag arbetar 14 trädgårdsmästare här och man försöker hela tiden utveckla parken och bland annat bevara de ca 850 endemiska arter d.v.s arter som finns på Azorerna.



Man har som mål att skapa en park med flest endemiska växter i Europa. 



Här vid det vackra residenset ligger Ungdomens källa. Det ärtsoppeliknande färgen beror på den stora mängden järn i vattnet. Siktdjupet är 0 cm, men vattnet sägs stoppa åldrandet hos dem som plaskar runt där ett tag. Både MiML och jag badade där för 27 år sedan och inte hjälpte det på oss i alla fall...   


   
Efter badet körde vi upp på kraterkanten med strålande utsikt över Furnassjön.


 
Och byn Furnas förstås. Häruppe blommade mängder av azaleor.


 
När vi vid hemkomsten till hotellet satt på vår balkong, såg vi den här trion ta sig fram på Avenidans
cykelbana. Åkaren i mitten verkade ovan och såg ganska rädd och osäker ut...



Som vanligt kom nyfikna duvor trippande utanför balkongräcket. 



När MiML sträckte ut handen med ett chips, kom den genast upp på räcket och nappade åt sig godbiten - direkt ur handen. Inget som ska uppmuntras, men lite roligt var det allt. 



NU ÄR DET BARA ETT AVSNITT KVAR!

Varm kram,

Lambergsfrua   












ANNONS
Av Lambergsfrua - 28 maj 2013 14:45

En dagsutflykt gick till den östra delen av Sao Miguel.



Vi började med att besöka den ena av Europas två teodlingar Cha Gorreana. 



Här odlar man 45 ha. Den andra ligger också på Sao Miguel men är bara på blygsamma 3 ha. Visste du förresten att svart te och grön te tillverkas av bladen från samma tebuske? Du kan läsa om hela tillverkningsprocessen här.


 
Den här typen av blommande "staket" mellan fälten gilar jag. 


 
Man tillverkar dessa sorter, som alla har olika egenskaper och passar till olika tillfällen - till morgonmålet efter maten eller till afternoon tea till exempel.




Här kan vi tala om tepåsar modell större. Många av maskinerna var med redan från starten 1883.



Maskinen för tepåsar är förstås ett nyinköp, som tyvärr visade sig vara en total felsatsning. Maskinen packade visserligen ner te i påsar, men snöret och den där lilla firmaeriketten saknades. Man har nu investerat i en helt ny maskin med alla tillbehör.   



Arbetet var inte igång, vid vårt besök. Fotografier på väggarna, gav oss ändå en uppfattning om, hur det hela går till. De torkade tebladen hälls ut på bordet och påsarna med lös-te packas för hand - så som man alltid har gjort.



Medan de flesta i gruppen stannade i butiken och köpte teer, föredrog jag att botanisera i trädgården.



Hortensia i mängder, både nyutslagna och i knopp.


   
Ståtliga Afrikas lilja med sin vackra blå färg.


Det fanns en hel del "vet-inte-vad-de-heter"-blommor också.



Det ser ut som någon typ av - hm - nä, jag vet inte.



Man behöver ju inte veta namnet på alla blommor man ser. Det går alldels utmärkt att njuta av dem ändå - äben om formen ibland är lite underlig.



En släkting till prästkrage borde det väl vara, men något namn har jag inte på den söta vita blomman. 


   
I Parque Natural da Ribeira dos Caldeiroes finns flera vattenfall och storlagen natur. I förgrunden syns azaleabuskar.




Vi åt lunch i Nordeste, där man aldrig stänger sin dörr för besökare - inte ens när man inte själv är hemma. Förr lämnades nycklarna alltid i dörren och fortfarande såg vi många dörrar, där nycklarna satt i ytterdörren.



Ett verkligt bevis för traktens höga luftfuktighet. Det blommarde i palmens stam!


Sådana här vi i blomkrukor hemma.


 
Det är aldrig särskilt långt till kusten och man har gjort i ordning flera platser med fin utsikt över land och hav.



 
Där finns ofta planteringar med frodig grönska. Det känns som att allt växer bra här. Stick ner en pinne i marken och den börjar grönska eller blomma inom kort.


 



 
Azaleorna hade nästan blommat över på vissa håll - men visst är de ändå en vacker inramning till den fantastiska utsikten.


   
Nästa Miradouro bjöd på lika vackra vyer.


 



 
Körde på kraterkanten
till sjön Lagoa das Furnas och sedan ner i kratern, men ett närmare besök vid den sjön med omgivningar fick vänta till ett annat tillfälle.


Tillbaka på vår hotellbalkong fick vi besök av några duvor, som intresserat kollade oss. Det kändes OK, så länge de stannade på utsidan av balkongräcket.

HAR DU ORKAT FÖLJA MED PÅ RESAN SÅ HÄR LÅNGT, KANSKE DU ORKAR HÄNGA MED PÅ NÄSTA AVSNITT OCKSÅ - DET KOMMER...


Varm kram,

Lambergsfrua   


 
 




    



Av Lambergsfrua - 26 maj 2013 20:30

Vi var inte på utflykter alla dagar. Vi unnade oss lite slappartid också, då vi undersökte Ponta Delgada på egen hand.


 
En morgon fick vi se ett helvitt franskt militärfartyg bogseras in i hamnen. Det var utrustat med stora radarskärma riktade upp mot skyn. Vad i hela friden var detta för fartyg? Handlade det om forskning? Handlade det om spionage av något slag? Handlade det om spaning? Eller handlade det om något helt annat? Ingen av dem vi frågade hade en susning.



Något speciellt och lite hemligt var det nog i alla fall, för man placerade ut en kur med vakt från fartyget. Ingen obehörig hade en chans att ta sig in där bakom staketet. 



I Ponta Delgada finns en hel del hus prydda med riktigt snygg graffiti - som den här nere vid Avenidan, som går längs vattnet.



Annan typ av graffiti. Huset ser ganska slitet ut, men den svarta lavastenens färg tränger snabbt genom den vita rappningen i det fuktiga klimatet. 



OK, här är det slitet - men målningen är ganska cool ;) 


 
Då känns det här lite fräschare kanske - en hjärteblomma.



Det här var nog en av mina favoriter målat på en husvägg vid porten. Man kan ju undra vad de två katterna viskar om, som den tredje inte får höra    



Det finns väl ingen tvekan om vad man säljer i den här butiken   



Det är inte för inte, som Ponta Delgadas marina kallas för en lyxmarina. Här trängs stora och dyra båtar. I gästhamnen kom den här tyska segelbåten in på morgonen. Besättningen hängde sina våta dräkter på tork och traskade sedan bort till duscharna med handdukar, tvål och schampo. Det måste ha känts skönt atta få skrubba sig ren efter en tid till sjöss. Nästa dag var de på väg ut på fortsatta saltstänkta äventyr igen.



Gästhamnen gillades också av mängder av måsfåglar. Jag kan bara tänka mig hur irriterande de måste vara för båtägare senare på säsongen.

Eftersom vi hade middag på hotellet till kvällen, bestämde vi oss för en lättare lunch.


Vi fick ett bord på Paparocas uteservering på Avenidan med fin utsikt över människor och aktiviteter både till lands och sjöss.
Något lätt var det ja. Ingen av oss kan portugisiska, men vi beställde något som bars in på tallrik till en annan gäst. Kyckling - ja, men det lät och såg bra ut.


Döm om vår förvåning när vi fick varsin tallrik stor som ett uppläggningsfat med läcker grillad kyckling, bacon. blomkål, broccoli, morötter och "potatismospluttar". Fantastiskt gott - men så mycket...  Trots att vi lämnade en del, var vi inga storätare vid middagsbuffén den kvällen...


TRO INTE ATT DET KLART MED DETTA INLÄGG - DET KOMMER MERA!

Varm kram,

Lambergsfrua   

 









Av Lambergsfrua - 25 maj 2013 17:30




I vårt fotoalbum från besöket 1986 hittade jag den här kartan över Sao Miguel. Den turen jag beskriver nu, omfattde alltså den centrala och västra delen av ön.  De rödprickade vägarna på den gamla kartan, får man försöka bortse från. Som vanligt är de flesta av mina bilder klickbara till större format.



 
Den här bilden är från samma år, men faktum är att mjölk från en del gårdar fortfarande transporteras på detta sätt till små minimejerier, som ligger utspridda i landskapet. Tyvärr hann jag aldrig forografera den vi såg nu.



Däremot hann jag "knäppa" den här mjölkskjutsen. 


 
Böljande vackert landskap och så havet långt därborta. Buskarna i förgrunden är hortensia, som ännu inte börjat blomma. Buskarna växer alldeles för bra, så längs vägarna beskärs de kraftigt för att inte inkräkta för mycket på vägbanan.



Förra gången vi besökte vi ön i slutet av juli och då såg det ut så här - blommande hortensia överallt.


 
Från utsiktsplatsen Visto do Rei har man en strålande utsikt över Tvillingsjöarna. De ligger i den stora kratern Sete Cidades, som är 12 km i omkrets. De  är mest kända för sina färger, den ena är grön och den andra är blå - något som inte framgår särkilt tydligt på mitt foto. Den Gröna Sjön närmast sägs få sin gröna färg avden omgivande skogen, som speglar sig i vattnet. Blåa Sjön längre bort lär få sin färg från himlen. Kanske var det på grund av molnen, som den Blåa Sjön inte var särskilt blå just då...


Enligt legenden blev en blond och blåögd prinsessa förälskad i en mörkhårig fåraherde med gröna ögon. Det passade inte pappa Kungen ocn mamma Drottningen, men de gav ungdomarna tillåtelse att träffas en sista gång för ett farväl för alltid. De två grät då så ymnigt, att två sjöar bildades - en blå och en grön.



Utsikten åt andra hållet från Vista do Rei mot havet var minst lika vacker. Det var azaleornas blomningstid - och det finns massor av dem.


1985 byggdes ett stort femstjärningt lyxhotell häruppe med utsikt över sjöarna och havet, Monte Palace. Nu är det så att platsen ofta är insvept i moln, som ger noll utsikt och på den tiden var vägarna hit upp mycket dåliga och resan från flygplatsen vid Ponta Delgada tog flera timmar. Gästerna uteblev och redan året därpå stängdes hotellet och lämnades helt åt sitt öde med all inredning, förråd och till och med en exklusiv vinkällare.


Man hade vakter och ilskna hundar för att hålla borta eventuella klåfingriga personer. Trots det lär det finnas många hem i trakten, som har dyrgripar i sina hem, bland annat bekväma möbler, sängkläder och textilier. Jag har en känsla av att vakterna kanske såg åt ett annat håll ibland - mot en liten slant...


Nere i kratern vid stranden till den Blåa Sjön ligger den lilla staden Sete Cidades. Där tog vi en paus för kaffe - men vi tre valde svalt vitt vin, som avnjöts i trädgården med blommor och apelsinträd. Vägen hit ner var brant och smal. Det påstås finnas människor därnere, som aldrig någonsin varit upp på kraterkanten, men det tror jag nog var vanligt förr. Knappast idag - men man vet aldrig. 


Staden är i stort sett självförsörjande och de produkter man inte har själv, byter man till sig av grannarna. Du har höns, jag har mjölk, jag har potatis, du har kål och så vidare.



Ner till sydkusten och tillbaks till Punta Delgada igen och vårt hotell.  En dag full av upplevelser och fantastiska naturupplevelser.


MEN HÅLL UT - DET KOMMER MER ATT OM DENNA FANTASTISKA Ö!


Varm kram,

Lambergsfrua   




  

Av Lambergsfrua - 24 maj 2013 12:30

Keramikfabriken Ceramica Vieria - Eldsjön

En dag gjorde vi en heldagstur med buss på den östra delen av ön.

Det finns motorvägar, men vår resa gick på gamla slingriga vägar, som naturligtvis är mycket vackrare.


 
Första stoppet blev vid keramikfabriken Vieira i Lagos på sydkusten. Den vackra kakelskylten är förstås tillverkad på plats.


 
Här blev vi lite fundersamma. Föraren i det högra fordonet måste ha ställt sig där först av de tre och sedan tagit sig ut via passagerarsätet. Samma sak med de andra två i tur och ordning - för de satt inte kvar därinne i alla fall.   


Basen till keramiken består av sand  från Sao Miguel och kalk från ön Santa Maria, eftersom kalk inte finns på Sao Miguel.Matrialet låg i stora högar framför de här stenarna - men det är roligare att visa blommorna där bakom - gladiolus i många färger.


    
Fabriken grundades 1862 och då tillverkade man mycket enkupigt taktegel, som las på taken på det här sättet. Eftersom det blåser en hel del här ute i Atlanten, la man på stenar för att teglet inte skulle blåsa bort - vilket tydligen har gjort ändå på det här taket.


 
Nu tillverkas mest bruksföremål, men även duvor att sätta på taket för att bringa lycka till dem som bor i huset.



En del föremål tillverkas i gjutformari men mycket är rent hantverk, även om drejskivan drivs av el. Observera arbetsstolen!


 

All dekor på föremålen målas för hand. Motivet måste sitta perfekt från början, för det går inte att sudda eller ändra. Den röda färgen blir blå vid bränningen.


 
Några exempel på kakelplattorna. De flesta föremål i fabriken var dekorerade i vita och blå färger - Azorernas färger.



Havet var blått, fälten gröna. Man förstår varför Sao Miguel även kallas "Den gröna ön".



 
Vägen uppför Eldsberget var smal, brant och full med hårnålskurvor - vackert och tidvis hisnande. Vi satt längst fram i bussen och hade perfekt utsikt...


På 900 meters höjd var vi uppe bland molnen och kunde blicka ner på Eldsjön - Lagoa do Fogo. Här svepte molnen fram, det regnade lätt, det blåste kraftigt och termometern visade + 11. 


Sjön ligger i den krater som bildades vid vulkanutbrottet 1563. Det sas att utbrottet var så kraftigt  att det lyste upp hela ön Sao Miguel - därav namnet Eldsjön.



Lite längre ner var det lättare att se sjöns skönhet och turkosa färg. Vattendjupet varierar mellan 12 och 20 meter.



Liten paus
för promenad fram till varma källor.



Det rök och pös och bubblade - och luktade svavel. Här ville man inte snubbla ner... 



Omgivningarna var helt otroligt vackra med stora ormbunksträd...



...och frodig grönska.



Utsikt ner mot kusten. Vi flera ormvråkar segla omkring i skyn. Det finns inga ormar på vulkanöar,
men ormvråken har överlevt härute, eftersom den lärt sig att fånga fisk. Dieten består dessutom av
råttor och kaniner - fast vi såg inte en enda råtta. Ingen kanin heller för den delen.    


 
I Ribeira Grande på Nordkusten finns en vacker gammal bro.


 
På en klipphylla ovanför floden satt ett par riktigta turturduvor.



På likörfabriken Mulher de Capote tillverkar man likörer av alla upptänkliga inhemska frukter och bär. 

Man har faktiskt ananasplantager på ön.



Vi placerades i en vid ring runt ägarinnan, som snabbt och effektivt delade ut pyttesmå platsglas til oss. Sedan presenterade hon en likör i taget och tillsammans med guiden gick hon runt och gav oss en smutt i glaset. Sött. Samma sak med nästa sort - sött. Och nästa sort - sött. Tills vi fått smaka på de 8 sorter, som syns på bilden.


 
Likörerna såldes i originella flaskor. Här i form av kvinna och man i traditionella kläder och ett fyrtorn.

Fabriken har fått sin namn efter kvinnans huvudbonad.


Bästsäljarna är tydligen likör av ananas, passionsfrult och banan och någon slags brandy som kallades moon shine - om jag uppfattade (hörde) guidens översattning rätt.


Vi gick en promenad genom stan ner till vår lunchrestaurang alldeles nere vid havet.



Där började hortensian slå ut. På Sao Miguel växer hortensia i mängder. Vägarna kantas av hortensiabuskar och likaså ängar och hagar. Vi var tyvärr lite för tidigt ute för att få se blomstringen i full prakt.



Hästhage omgärdad av svart lavasten.


UTFLYKTEN FORTSÄTTER - NÄSTA GÅNG TILL TVILLINGSJÖARNA.


Varm kram,

Lambergsfrua   

   







  





Av Lambergsfrua - 22 maj 2013 14:45

"Azorerna? Var ligger de?" är en vanlig fråga, när man nämner namnet på ögruppen långt därute i Atlanten.


 

Det är alltså nio vulkanöar, som ligger 150 mil ut från Europas västkust och 390 mil från Nordamerika. Ögruppen tillhör Portugal och därmed även EU, men har självstyre och egen regering i huvudstaden Ponta Delgada på den största ön Sao Miguel.



Här syns ögruppens strategiska läge ännu bättre. 



På den egna flaggan symboliseras havet av den blå färgen och vågskummet av den vita. Fågeln föreställer en duvhök, som portugisen Diogo Silves och hans män såg i mängder över öarna. när de landsteg på Santa Maria och Sao Mihuel. Därför kallade man öarna för Azores (duvhök på portugisiska). Nio stjärnor, en för varje ö.


Lite snopet blev det förstås, när man upptäckte, att fåglarna inte alls var duvhökar utan ormvråkar. Duvhökar har aldrig funnits därute - men man bryddes sig aldrig om att ändra namnet på ögruppen.


 

Redan i ankomsthallen på flygplatsen i Ponta Delgada möttes vi av denna hyllning till Santo Christo. Det är Azorernas största religiösa festival och äger rum 5:e söndagen efter påsk, men festligheterna pågår från torsdag innan till torsdagen efter med marknad med litet tivoli, gatustånd, mat, sång och dans. Mattan framför figuren är tillverkad av blomblad och cypresskvistar.



Festivalen till ära pryds många balkonger med konstrika blomsterarrangemang.



Inte en konstgjord eller importerad blomma någonstans.



Santo Cristokyrkan dekoreras till festivalen med ett traditionellt mönster av röda och gröna lampor. Tänk allt arbete med att sätta upp dem - och sedan plockas allt bort igen på torsdagen efter festivalsöndagen.


 
Kyrkan var överdådigt dekorerad med färska blommor.


 
Och därinne satt Santo Christo bland blommor och blader.
Under den här festivalveckan vallfärdar många azorierna från hela världen till den här platsen. På öarna bor ca 245.00 personer - men utomlands finns ca 1 miljon azorier och ättlingar! Främst är de bosatta i USA, Brasilien och Canada.



Vårt hotell låg centralt den 1,5 km långa breda Avenidan vid hamnen för fritidsbåtar och med fin utsikt bort mot Eldsjöberget. 




Vi hade också fin utsikt mot den fem år gamla piren där kryssningsfarygen la till - och vilka kryssningsfartyg! Gigantiska! Här syns två av dem. Två bogserare mötte fartygen utanför hamnen och drog in den baklänges till kaj. Vilket skådespel! I den delen av piren, som vetter in mot land, ligger restauranger och barer vägg i vägg med varandra.







När de första upptäckarna från Portugal kom till Azorerna, steg de i land rustade till tänderna med vapen, redo att slå ihjäl eventuella invånare. Till sin förvåning upptäckte de, att öarna var obebodda och kunde därmed lugnt "plantera" den portugisiska flaggan där.


Med tiden blev Azorerna en knutpunkt i Atlanten för sjöfart och handel.


 
Självklart måste man försvara sitt nya territorium mot eventuella inkräktare och därför byggde man  fortet Sao Braz på 1550-talet - i stjärnform. På så sätt kunde alla vinklar och vrår försvaras med korseld från pilar, spjut och lansar.



Vid ingången fanns en vaktkur och vi var övertygade om att det var en docka, som stod därinne. Helt orörlig och med huvudet nästan dolt under den lilla baldakinen. Döm om vår förvåning, när vi fick se dockan röra på sig! Där stod alltså en person och vaktade 1500talsfortet - mot vadå?


Intressant är att borgen byggdes med tunna murar för på 1400-talet var vapnen inte så kraftiga, men senare tiders vapen kan den inte stå emot.



 
På Sao Miguel bor ca 140.000 människor och på de ofta branta sluttningarna betar ca 45.000 kor! De producerar kött och utmärkta mejeriprodukter, något man med rätta är stolt över. Utanför vårt närmaste snabbköp stod den här kossan  och visade att affären var öppen. Vid stängningsdags rullades hon in i butiken igen.



Ponta Delgadas sightseeingbussar följde ko-temat - tydligen sponsrade av Mac Donalds...



Hästdroskorna erbjöd en klart elegantare sightseeingtur i stan. Vackra hästar och en kusk finare klädd än en lord i engelska underhuset slår utan tvekan en ko-buss. 


En eftermiddag träffades gruppen på resturang 100 Espinhas ute på piren för kryssningsfartygen  för att "smaka på Azorerna", det vill säga prova typiskt azoriska smårätter.



På bordet stod stark korv, torskbullar och blodkorv.  Torskbullarna var mycket godare, än vad namnet antyder


 
Här bjöds vi på ost från ön Sao Jorge, sött bröd och marmelad.


 
Färskost med stark sås. Såsen var god.


 
I den vänstra skålen ligger något som kallas "lupin-frön" utan att ha något med lupiner att göra. De är mycket populära och äts ungefär som vi äter jordnötter. Man tar av skalet och tuggar i sig fröet. Smak och konsist påminner lite om kokta vita bönor, tyckte jag.


I den högra skålen finns stuvning på favvabönor.



När sista fatet kom fram, såg Mannen i Mitt Liv så här skeptisk ut. 



Det var taggmakrill med två olika såser. En intressant upplevelse om än inte helt i vår smak.


Till detta serverades vin från ön Pico, lokalt vin, läsk av passionsfrukt och lokalt öl. Måltiden avrundades med några olika fruktlikörer.



När det största kryssningsfartyget
lämnade hamnen eskorterades det av en bogserbåt, som saluterade med kraftig vattenkanon. Det kändes festligt!

 

DETTA FÅR AVSLUTA FÖRSTA DELEN AV VÅR RESA TILL AZORIERNA - FORTSÄTTNING I DEL 2.


Varm kram,

Lambergsfrua   


  


  








Av Lambergsfrua - 18 maj 2013 16:45

 

Efter 10 dagars frånvaro med bland annat besök på Azorerna börjar vi nu landa mentalt i verkligheten här hemma i Karlstad.

 

 

Nu är det bildrensing som gäller och senare kommer jag att visa några bilder här på bloggen och berätta lite om våra upplevelser.


   

När vi åkte var våren i sin linda, inga träd hade slagit ut. 


 

När vi kom hem kändes det som rena försommaren. Det är rent häpnadsväckande så snabbt förändringen har gått. Och dessutom kom värmen.


I torsdags var vi hos Dottern och Svärsonen för att fira hans födelsedag lite i efterskott. Vi hade en skön stund i solen på deras altan och sedan gick Dottern och jag en runda i trädgården.


   

Tulpaner, påskliljor och pingstliljor stod i full prakt.




    

Gullvivorna med sina små gyllene trumpeter är en av favoriterna.


 
Men vårfavoriten är nog ändå den svala vita och väldoftande liljekonvaljen. De tre sista bilderna har jag tagit med mobilkameran och de är inte bra, men visar ändå hur snabbt Fröken Vår sveper fram över våra nejder och snabbt lämnar över till unga Fru Sommar.


Två underbara sommardagar har vi bjudits på och det är bara att tacka och ta emot och njuta.

Önskar er en fin lördagskväll - med eller utan Mellon.


Varm kram,

Lambergsfrua   







Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

GÄSTBOK

______________________

Klockan är:

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2013 >>>

Väder

Väder Karlstad

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

Senaste besökare

Följ bloggen

Följ Lambergsfruas  blogg med Blogkeen
Följ Lambergsfruas  blogg med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se