November är en mörk och grå månad, som många anser inte behövs över huvud taget. Oftast bjuder den på dis, dimma och regnrusk. Och blåst. Tänk, jag håller inte alls med. Jo, att det är en mörk månad håller jag förstås med om, men jag tycker det är en ganska lovande månad, faktiskt.
 
Den börjar med att Mannen I Mitt Liv fyller år på självaste Gustaf Adolfsdagen. Hela Sverige flaggar för honom, ja MIML alltså. och det är alltid en trevlig start. Innan dess har vi hängt ut balkongbelysningen, som vi vägrar kalla julbelysning. Det är en höst- och vinterbelysning, som behövs så innerligt väl nu.

 
I år firades han hela dagen, först tillsammans med käre Barnbarnet och hans fina Sambo, som bjöd på lunch hos oss. När MiML vilat ett par timmar dök bästa Dottern och Svärsonen upp liksom go'aste Vännen. Det blev både Glühwein och presentutdelning på balkongen och sedan en läcker smörgåstårta från Anna-Karin på Grön restaurang. 

 
Sedan fick vi några härligt soliga med temperaturer upp mot +12. Inget man är bortskämd med så här i november. Och solnedgångarna var magiska.

Vår ena recliningfåtöljen, som drog sin sista suck under pandemin, blev ersatt nu i veckan. Vilken glädje! Nu kan fötterna hissas upp och ryggstödet fällas ner i viloläge, om man känner för det.

 
I november börjar också adventsförberedelserna. Alldeles för tidigt säger många. Kan aldrig bli för tidigt, säger jag. Tiden rinner iväg och snart är det dags för adventskalender och mysljus - och naturligtvis adventsljusstakar och -stjärnor. November mörk och tråkig? Nää!

Allt gott önskar
Lambergsfrua