DAG 7 DEL 5 VINGÅRDSBESÖK - STOR BUFFÉLUNCH - SPÅRVAGNSTUR
Ny dag, nya äventyr! Riktigt skönt väder

 
Söderut på 27:e-aprilbron över floden Tejo, som är rikitgt bred härnere vid utloppet i Atlanten.


Och där vid brofästet står Kristusstatyn! Det är sannerligen inte lätt att fotografera från en buss i full fart...


Vingården Bacalhôa, en av de största i området. Vid entrén växer ett olivträd, som troligen är ca 2.000 år gammalt. Inte så vackert, men ganska fascinerande.

Förste ägaren skapade en förmögenhet i guld nere i Afrika. Han blev biljonär - i Euro! Han samlade afrikansk konst och flytttade senare tillbaka till Portugal med sin kunskap om vin och sin konstsamling.


När han sedan sålde hela egendomen med konst och allt, valde nye ägaren att visa delar av den stora samlingen. Det här - hm - vad det nu är - hänger i entrétaket. Originellt...


Härinne finns en hel hydda, men ärligt talat är nog både hyddan och inredningen i den lite fräschare, än vad vi sett nere i Afrika (Gambia/Senegal).

 
Här har vi en kombinerad fertilitetssymbol - havande kvinna och stor krafigt erigerad penis. Snygg? Nää. Originell? Jaa!


Ena långväggen var dedikerad åt Döden och Männen. Männen måste jaga och döda för att familjen skulle överleva.

 
Andra långväggen var dedikerad åt Livet och Kvinnorna. Kvinnorna ger liv och utan vatten (symboliserat av Victoriafallen) kan kvinnorna inte ge liv - och utan vatten finns inget liv över huvud taget.

 
Ja ja. Mannen i Mitt Liv hörde inte mycket av vad guiden sa, så han slog sig ner på en liten pall och avvaktade fortsättningen. Jag berättade för honom vartefter.


Sedan blev det rundvandring i vinkällaren. Här lagrades vin i fat av den allra bästa kvalitén - fransk ek.
Därefter används faten till lagring av lite enklare vin, innan de säljs till Skottland för whiskylagring. Till slut säljs faten tillbaka till Portugal för lagring av enklare viner.


Vinet lagras i stora källare. Där spelades en mycket svag musik, som påverkar vinets utveckling positivt! Nya ekfat av högsta kvalité köps in från Frankrike för 1.000 € per fat.


Här nere finns Portugals största privata samling av kakelplattor ända från 1500-talet fråm till nutid. Så intressant att se, hur konsthantverket har utvecklats under århundradena. 


När det blev rundvandring i konstmuséet valde Mannen I Mitt Liv att slå sig till ro på en trappa. Rygg och fötter sa stopp. Bara att gilla läget.


Jag gillade den här påfågelslampan,


...de vackra vaserna i Dotterns och mina favortifärger


och grodan som grodentusiasten Sonen verkligen skulle gilla.     

     
Så fick vi då prova tre olika goda viner, men hur vi än vänder och vrider på det, snurrar glasen och nosar, gillar Mannen i Mitt liv rött bäst och jag föredrar vitt.

   
I trädgården finns flera olika konstverk. Jag gillade den blåa hunden hunden och det grönskande trädet av Sweetlove allra bäst. Kanske var färgen det som avgjorde saken...   

 
Vi kom lite för tidigt till vår lunchrestaurang Dona Isilda, men väntade så gärna. Vi hade fått höra att här serverades en riklig buffé med allt man kan önska av portugisika rätter.

Portugiserna är otroligt stolta över sin matlagningskonst och anser nog, att den är bäst i hela världen. Mac Donalds och liknande snabbmatskedjor har ingen lysande marknad här.


Så släpptes vi då in och det såg väldigt lovande ut redan i receptionen med lufttorkade skinkor hängande på rad.

 
Oj, oj, oj, så mycket fräscht och gott!

 
Det här är bara några av de många bord som fanns där. Dessertbordet ska vi inte tala om, men det gällde förstås att välja och vraka för att inte hamna i akut matkoma.


På väg tillbaks till hotellet körde vi under den stora akvedukten i Lissabon. Så imponerande!

Det blev ett snabbt besök på  hotellet, innan vi klev ombord på bussen igen för en tur ner på stan för att åka spårvagn. Det är otroligt populärt bland turister att åka spårvagn i stan, så vi hade två abonnerade vagnar för vår resa. Annars hade vi aldrig fått plats.


Det var lite rörigt  vid ändhållplatsen, innan vi kom ombord på våra vagnar. Det är ett populärt turistnöje att skramla fram på de smala backiga gatorna i Lissabon och vi var inte ensamma om att vilja kliva ombord på en av spårvagnarna som dök upp. 

Spårvagnstrafik har funnits här sedan 1863, då dragna av mulor. 1901 rullade den första eldrivna vagnen ut på smalspåret (900 mm)


Fascinerande att se trafiken. Varken bilister eller fotgängare visade någon direkt hänsyn till spårvagnarna. Risken att någon skulle bli påkörd kändes ibland överhängande. Tur att vi hade en alert förare, som inte stressade.

 
 I början satt MiML och jag tillsammans på en liten tvärbänk alldeles bakom föraren (där MiML:s hatt syns)

 
Efter en stund valde jag att flytta till den bakre plattformen, där jag i stod ensamt majestät och växlade mellan att hålla i mig och att fotografera.

   
Eftersom gruppen var uppdelad i två vagnar (den andra syns här) och guiden Christine bara kunde finnas i en av dem, hade vi alla fått en skriven detaljerad beskriving om vilka platser av vikt, som vi passerade. Jag läste faktiskt inte i den. Ärligt talat hade jag fullt sjå att glo åt alla håll, hålla i mig och fotografera. Och roligt var det!

  
Spårvagnarna fastnar ofta i köer i den täta trafiken på de trånga gatorna  - och skapar också sjäva långa köer. Trafiksituationen i de centrala delarna av staden upplevde vi som lätt kaosartad.


 
Vi och flera andra spårvagnar blev vid ett tillfälle stående ca 25 minuter för att en bil parkerat med två hjul på spåret - men ingen verkade bli arg. Snarare resignerade.

 
Vi hann kliva av och gå en liten bit framåt gatan för att se den offentliga hiss, som ritats av Eiffel för att ta folk till högre höjder och på så sätt slippa backar och tappor.


 I den medeltida stadsdelen Alfama är trottoarerna nästan obefintliga.


Vilken vacker stenläggning på gågatan!


Den magnifika katedralen.

Plötsligt fick jag se en fripassagerare vid bakdörren! Han höll sig kvar där några kvarter. Jag fattar inte hur han vågade, för vagnen krängde rätt ordentligt.


Mannen I Mitt Liv och vår spårvagn vid spårvagnshallarna. Den planerade rundresan på ca 1,5 timme blev ca 2,5 timme.


Där vid grindarna till hallområdet hade tydligen en cyklist hamnat när betongen var alldeles ny, överraskad klivit av och tagit både sig och cykeln upp på torr mark igen.


På tillbakavägen till hotellet passerade vi under den vackra akvedukten igen.

Vi var nog alla ganska slaka vid återkomsten till hotellet ca 19.30 Flera av oss gick till närbelägna LIDL (!) och köpte lite bröd, frukt och vin - och gjorde oss sedan redo inför morgonsdagens resa till Faro

FORTSÄTTNING FÖLJER! MOT FARO OCH SISTA KVÄLLEN MED GÄNGET.



   
 







   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Januari brukar kallas  årets "längsta" månad. Den är mörk och många suger på ramarna efter julens julklappsutsvävningar. Vi har inte de problemen, men jag tyckte nog att årets januari var alldeles ovanligt mörk med sina korta dagar och långa nätte...

  Morgnarna blir allt kyligare, kvällarna kommer allt snabbare och nätterna blir allt mörkare. Det verkar faktiskt som att hösten står och stampar i farstun. Men fortfarande har vi sensommar, så än behöver han (för det är väl en han?) inte göra sig ...

  Våren kom sent men nu har vi plötsligt passerat sommatsolståndet! Hur kunde det gå så snabbt??   Och det är ju nu sommaren börjar egentligen. Vi har många fina sommardagar och ljusa kvällar att se fram mot och njuta av.Allt gott önskar jag er fram...

 Vintern försvann och våren var efterlängtad men ack så tveksam. Det betydde att vi fick njuta lite längre av den, innan den plötsligt övergick till sommar. Här syns en flod av krokus i Museiparken.Maj och juni blommar mest heter det i ramsan och de...

  Vi Vi fick riktig vinter här i februari med ca 30 cm snö, som låg kvar ett tag. Snöröjarna jobbade dygnet runt, men hade ändå svårt att hinna röja allt,  innan mer snö föll. Följden blev halkolyckor och bland annat inställda tåg och bussar. Det bl...