Idag har vi haft växlande väder här i Karlstad och +17 men ganska blåsigt. Vi var ute och stavade en dryg timme efter lunch och det känns skönt i våra inte helt unga kroppar nu. Borde jag skriva gamla kroppar? Nähä! Inte helt unga låter mycket mer positivt
. Tycker jag, alltså. Mannen I Mitt Liv (han som här på bloggen döpts till MiML) bryr sig icke ett skvatt!
Nog om detta. I eftermiddag har jag suttit och läst lite mer i mitt gamla poesialbum, som jag skrev om för en tid sedan. Tänk, en del av töserna minns jag inte mycket av, men desto mer minns ja henne, hon som misstänkte, att jag skulle glömma henne.
Icke, sa Nicke! Hon sitter fortfarande i mitt minne på en liten pinne och är min "äldsta" vän.
Vi träffades allra första gången i Högalidsparken i Stockholm när vi båda var fem eller sex. Hon och jag har lite olika uppfattning där.
Jag hade fått en jättefin docka, som drogs i en för den tiden elegant dockvagn. Hon beundrade dockan och jag kände mig antagligen stolt och solade mig troligen i glansen. Hon påstår bestämt att det var dockan, som fick henne att bli vän med mig, men jag tror vi hade blivit vänner ändå, för senare blev vi också klasskamrater - och då fanns inga dockor inblandade
.
Vi var båda enda barnet, omhuldade och älskade av våra föräldrar. När hon och jag var ute tillsammans med min mamma kunde folk säga, att äldsta dottern var mest lik mamma! Man trodde hon var äldre, därför att hon var lite längre än jag. Med andra ord, hade längre och elegantare ben - som min mamma. Mutter...
Vi var scouter tillsammans, vi umgicks mycket på fritiden, gjorde många resor tillsammans (utan att bli osams!), har följt varandra genom livet och upplevt så mycket roligt tillsammans. Vi träffas inte så ofta numera, men mailar desto mer.
Så här står det i min poesibok - minns inte vad jag skrev i hennes.
Fina ord mycket omsorgsfullt präntade med bläckpenna. Tack Maggan för att du finns i mitt liv - om än på lite avstånd numera!