När jag växte upp var det populärt att köpa mer eller mindre fantasifulla vimplar från de platser man besökte. Jag och min goda vän Maggan köpte varhelst vi kom åt. I början hängde jag upp mina på ett långt snöre på sovrumsväggen. På så sätt kunde jag drömma mig tillbaka till de aktuella platserna, när jag betraktade "flaggspelet". Bland annat Norrköping med fabriken Tuppen där vid strömmen, idyllliska Söderköping, Slottet och släktbesöken i Kalmar, släktbesök och mycket annat i Malmö. Jag hade en från Åre också, där vi var på skolresa och bodde - i Duved.

När jag blev äldre kändes det lite barnsligt att ha vimplarna där på väggen. Jag rensade bland dem och sydde sen en kudde av de finaste. Och nej, kudden finns inte kvar. Jag har ingen aning om vad som hände med den, tyvärr. Jag var mycket bättre på att rensa bland mina saker då, än vad jag är nu...

Vimplarna byttes ut mot tygmärken att sy på ryggsäcken eller jackärmen. Sedan blev det klistermärken.

Min första alldeles egna resväska prydde jag med klistermärken från de platser jag besökte. Helst skulle väskan se ut, som om den farit runt hela världen med sin ägare, men mitt resande begränsat till Europa då. Många snygga märken blev det med tiden - Köpenhamn, Weisses Rössel vid Wolfgangsee, Saltzburg och Traunstein bara för att nämna några. Och självkalrt inte bara på framsidan.   

Den där väskan hade jag med på min första USA-resa 1960 och jag kan idag inte fatta, hur i hela friden jag fick plats med min packning för tre månader i den lilla. Den visade sig också mycket riktigt vara alldeles för liten för att rymma de kläder och annat roligt och annorlunda, som jag köpte.

Det fick bli en ny, en gräddvit liten resväska med ljusblått foder, så olik min första. Så stolt jag var över den! Naturligtvis klistrade jag märken på den också.

Så mycket souvenirprylar har jag däremot inte köpt under årens lopp. Kan verka lockande på plats, men det gäller ju att ha plats för det hemma också? Skåpvärmare har man alldels för mycket av ändå.

Under en kortare period köpte Mannen i Mitt Liv och jag någon liten tavla från ställen vi besökte, men det finns bara ett begränsat antal väggar i ett hem att hänga upp saker på, så det intresset blev inte långvarigt.

Sen kom T-shirts med turistanpassat tryck och ja, den trenden gick jag på en tid - tills man kunde köpa dessa tröjor här hemma i "en butikskedja nära dig". Men några favoriter har jag kvar, trots att jag inte använder dem längre. Jo jag vet, man ska rensa bort sånt, som inte har använts på till exempel två år men det måste få finnas undantag för saker med nostalgiskt värde.   

Här är några av dem!

Den köpte jag sedan vi sett både björn och älg i den fantastiskt vackra vildmarken - fast vi såg dem inte samtidigt förstås.

 
Myggorna är självlysande - effektfullt i mörkret!
Om man får tro amerikanarna själva, är myggorna i Alaska och Yukon så stora, att man skulle kunna sätta sadel på dem och galoppera iväg, men det är förstås en kraftig överdrift. De är inte värre än i norra Skandinavien. Man behöver självklart effektiva  myggmedel och det finns att köpa i varenda  drugstore.

Som de tågälskare vi är MiML och jag, åkte vi förstås på den smalspåriga järnvägen från Skagway upp över White Pass eller Dyea Pass - de pass som alla guldgrävare måste ta sig upp över för att komma vidare till guldfälten i Klondike. Och det var det ofattbart långt. Den vandringen kunde ta allt från 40 dagar till 8 månader. Innan järnvägen fanns kämpade de uppför berget via Chilkoot Trail, något som Chaplin beskriver i sin film Guldfeber. 

Tröjorna är fotograferade och finns snyggt hopvikta och nerpackade i en låda. Jag har ännu inte haft lust att göra mig av med dem, men den dagen kommer väl så småningom.

Numera köper vi gärna med oss något ät- eller drickbart från våra resor. Det brukar dessutom vara uppskattade presenter. Då vet man garanterat att sakerna varken blir hyll-, skåp- eller lådvärmare!

Önskar alla en fin dag!

Soliga kramar,

Lambergsfrua