Så går vi in på upploppet av min reseskildring - vi har alltså kommit till sista delen på vår resa.

I Ponta Delgada erbjuds val- och definsafari med ribbåt eller katamaran. Jag vet att ribbåtar hoppar och skuttar på vågorna och inte är att rekommendera till folk med anlag för sjösjuka. Katamaraner beter sig något lugnare, men även de rör sig oväntat mycket på vattnet.

Alltså avstod jag dessa äventyr - av ren självbevarelsedrift. "Hm - ja - det gäller ju att komma i och ur ribbåten också", antydde Mannen i Mitt Liv. Inget för dåliga höfter konstaterade han.

Vännen R. som är van vid sjön ville verkligen få uppleva farten och friheten på sjön i en ribbåt. Efter genomgång av säkerheten på båtföretagets kontor och iklädd rejält regnställ och flytväst gav han sig iväg på en tretimmarstur tillsammans med ett gäng likasinnade. Katamaranen gick ut lite senare.

MiML och jag gav oss ut på stan för att leta upp Hotel Canadiano, där vi bodde 1986. Trottoarerna är stenlagda med basalt ochvita mönster av kalksten. Basalt finns naturligt på vulkanöar och kalstenen hämtas från fastlandet eller grannön Santa Maria - precis som kalken till keramiktillverkningen.

 
Alla gator tycks ha olika mönster på sina trottoarer. Kanske det underlättar att hitta hem...  

 
I den äldre delen av stan är trottoarerna riktigt smala. Parkerade bilar hade högra backspegeln infälld för att inte få den sönderbruten av misstag av folk som gick förbi.

 
Jo, men visst! Vi hittade Hotel Canadiano och det ser ut att vara i gott skick också. Hotellet byggdes i mitten på 1980-talet av ett azoriskt par, som varit i Canada och jobbat ihop pengar till hotellbygget. Det är fortfarande kvar i familjens ägo.

"Det satt en katt på en sten inte långt från Flen..." - eller jo, den satt väldigt långt från Flen. Den satt vid hotellet.

Vi var nere vid marinan, när ribbåten kom tilbaks. R. berättade om resan: Havet såg ganska lugnt ut, men när båten kom ut på havet blåste det och gungade rejält. Det dröjde inte länge förrän tre passagerare hängde över relingen och lämnade ifrån sig sin frukost. Två av dem var sedan i så dåligt skick, att de fick sättas iland och bli hämtade med bil.

Några valar eller delfiner såg de inte, men R. var inte ledsen för det. Sådana har han sett förut - ribbåten var den stora upplevelsen.

 
Han var rejält vindomsusad och håret var styvt av saltvattenduscharna och liknade mest en igelkottpäls. Skor och nedre delen på jeansen var sjöblöta - men hade ett stor leende på läpparna. Det blev dusch och klädbyte för honom, innan vi kunde inta balkongen för "eftersnack" och ett glas vin.

På sena eftermiddagen samlades gruppen för bussresa till familjen Soares hästgård Quinta Pico da Cruz  norr om Ponta Delgada.

En mycket smal väg ledde fram till gården. Det var knappt att bussen fick plats. Guiden berättade inte så mycket utan ville Manuela, frun i huset Manuela skulle få berätta om gården. Jag föreställde mig en

Manuela som en liten tant i traditionella kläder (sådana som man klär upp sig i för turister).

På gårdsplanen möttes vi först av några pickande höns, men vid stalldörren stod gårdens två söner - stiligt klädda i traditionella kläder. De bjöd in oss i stallet, där vi fick ett glas bubbel i handen.
Innanför dörren tog fru Manuela emot i eleganta kläder - och matchande högklackade skor! Sällsynt opraktiska i gruset på gårdsplanen  Det var fjärran från den lilla tant, jag trodde vi skulle möta. Hennes man stod bredvid iklädd en mockajacka av allra mjukaste skinn - men det var helt klart fru Manuela, som var kvällens boss.

I stallet var det rent och prydligt och där hängde sadlar av olika slag på träbockar. Det var sadlar av olika ålder för olika tillfällen.

Fru Manuela berättade, att man föder upp Lucitanohästar och har just nu sju hästar, som sönerna rider och tränar för uppvisningar. Under årens lopp har man sålt många hästar, även till Sverige.

Namnet Lucitano kommer från det latinska namnet för Portugal - och Azorerna tillhör ju Portugal. Den här rasen rör sig elegant och används mycket till tjurfäktningar i Portugal - där man inte dödar tjuren, men låter hästarna dansa. Det låter humant, tycker jag.

Man anordnar även ridturer för turister. De tre döttrarna sköter om all matlagning till showkvällarna  Man sätter en ära i att tillaga så mycket som möjligt från grunden utan halvfabrikat eller tillsatser.

Var och en av hästarna leddes ut i stallgången och presenterades för oss. Den här tackade för applåderna genom att skrapa med hoven i golvet.

Vi fick sedan ta plats på familjens inglasade veranda, byggd för dessa tillfällen. Trivsamt och rustikt och på samma gång stilfullt - med tygservetter. Elektriska fonduegrytor stod på borden.

Vid varje plats stod portionsskålar med förstklassigt kött och fräscha frukter. Först serverades en smaklig morotssoppa med hembakt bröd. Sedan var det bara att spetsa köttbitar och lägga ner i grytan. Till maten serverades rött eller vitt vin.

En stor salladsbuffé sod framdukad och efteråt bullade man upp en dessertbuffé med bland annt flera olika tårtor. Ingen behövde gå hungrig från den måltiden. Fru Manuela satt hela tiden vid ett av borden tillsammans med några vänner och övervakade att allt flöt på, som det skulle.

 
Medan borden dukades av gick vår guide mellan borden och visade en riktigt gammal stigbygel, tung och klumpig men konstrikt utsmyckad. Foten stacks alltså in i den sida som är vänd från oss.   Förstås.

Sedan hissades fönstren upp, så vi fick fri utsikt över manegen utanför. Sönerna på sina hästar red in och tände facklor runt den. Senare när själva showen började tändes strålkastare på verandataket.

Vi fick se en högklassig uppvisning. där de rakryggade ryttarna satt som gjutna i sadeln. De lyckades få hästarna att utföra sina konster utan till synes den minsta ansträngning från vare sig häst eller ryttare. Naturligtvis ligger det enormt mycket träning bakom, innan det kan bli så perfekt. Det verkade faktiskt som att hästarna gillade att framträda - och inte minst att få applåder.

Tyvärr är mina foton från den kvällen urusla, men jag visar dem ändå för att ge en föreställning om, vad vi fick se. Jag tror att vännen R. har några som är bättre, men jag har inte haft tillfälle att se hans foton ännu. Hela uppvisningen skedde till musik anpassad efter hästarnas rörelser - eller kanske var det tvärtom.

Vi fick också se hästarna dansa, något som imponerade stort. Vi satt på absolut första parkett och hade ibland hästarna bara några decimeter från oss.

Jag måste erkänna, att jag egentligen inte är särskilt förtjust i hästar, men jag föll pladask för de här vackra och välskötta hästarna och deras enormt skickliga ryttare.

Och nästa dag var det dags att lämna Azorerna efter en innehållsrik vecka.

Tack till er, som har gjort mig sällskap på resan här på bloggen. Kanske någon rentav har blivit inspirerad till att göra ett besök på ögruppen någon gång i framtiden. Jag tror inte, att ni skulle bli besvikna.

Varm kram,
Lambergsfrua