När jag var liten hade man julgransplundring allra senast vid tjugondag Knut. Oftast blev plundringen något tidigare av naturliga skäl - barren släppte alltför snabbt och dråsade ner på golvet vid minsta rörelse i rummet.

Den stora dagen för plundringen kom mina finklädda kamrater hem till mig. På huvudena sattes små lustiga hattar, som fästes med gummiband under hakan *obekvämt* Vi dansade runt granen, som då tappades ännu flera barr. Sedan klädde vi av granen. Det var silvrigt glitter, blänkade kulor i olika färger, mångfärgade julgranskarameller med krusigt silkespappar i ändarna, röda garntomtaroch julgransljusen. Och stjärnan i toppen måste monteras ner förstås. Det var pappas jobb för ingen annan nådde så högt.

Medan vi sjöng "Nu är glada julen slut, slut, slut", hivade pappa ut granen genom fönstret ut på gatan. Jo, man gjorde så på den tiden och sedan tog sopgubbarna hand om "skelettet". Kvar på golvet låg en hög med granbarr, men det hörde liksom till en plundring.

Innan kamraterna gick hem fick de varsin godispåse, som metades upp från "fiskdammen". Fiskdammen var helt enkelt ett lakan som var fastspänt i en dörröppning. Metspöet var en pinne som försetts med snöre och en fastknuten klädnypa i änden. Bakom lakanet stod mamma och knipsade fast en godispåse i klädnypan, varje gång "metreven" slängdes in i fiskdammen. Populärast var godispåsar utan någon skrymmande frukt - bara godis.

Här i Värmland har man julgransskakning. Jag vet inte om det är man själv eller granen som skakar/skakas, men oavsett vilket är dansen kring granen lika viktig nu som förr - liksom godispåsarna.

Önskar er alla god natt!

Varm kram,

Lambergsfrua