margaretha

16 januari 2013 15:31

Människorna eller granen som plundras?

Lambergsfrua

16 januari 2013 22:36

Ja du Margareta, det kan nog vara både och - eller ;)
Kram,
Lambergsfrua

Ingrid

16 januari 2013 17:01

Jag säger nog också julgransskakning.

Fråga mig inte varför, men så sa vi hemma. Annars gick det till precis som du beskriver, utom att pappa nog inte kastade ut granen genom fönstret utan den bars ut genom ytterdörren. Men dans kring granen och fiskdamm och godispåsar skulle det givetvis vara. Min yngsta syster fyller år den 27 januari, så det blev ofta en kombination av julgransskakning och födelsedagskalas.

Mamma var en hejare på att få granen att överleva och när det var dags att kasta ut den hade den ofta börjat växa och hade ljusgröna fina skott och ibland t o m små röda kottar.

När mina barn var små hade vi varken julgransplundring eller skakning. Och jag kan inte heller komma på att de var bjudna på några sådana fester.

Vilka minnen du väcker till liv!
Varm kram, Ingrid

Lambergsfrua

16 januari 2013 22:44

Vad lustigt att du också säger julgransskakning. Då är det inget specifikt för Värmland. Lustigt att du nämner det, men våra egna barn hade ingen julgransplundring, när jag nu tänker efter. Eftersom Sonen som är äldsta barnet drabbades av astma vid ett års ålder skaffade vi snabbt en konstgjord gran från Tyskland via astma-allergiförbundet. Den var väldigt naturtrogen och monterades gren för gren på stammen - ett slitjobb som gav ett snyggt resultat. Men den kunde man ju inte plundra och slänga ut. Jag minns faktiskt inte om de var bjudna på några plundringar, men jag tror inte det. Jag ska fråga dem vid tillfälle, för nu har jag blivit nyfiken.

Någon gran som höll så länge att den fick ljusgröna skott och små kottar förekom inte i mitt Stockholmshem. Jag antar att granarna som såldes där hade skördats tidigt på hösten och av ren upphetsning släppte barren så fort de kom in i värmen ;)
Varm kram,
Lambergsfrua

Inga-Lill

16 januari 2013 19:16

Ha ha ha, jag känner igen din beskrivning.
Men tänk om vi nu skulle slänga ut granen genom fönstret på gatan idag och bara låta den ligga. Då blev säkert rubriker i tidningarna.
Tur man slipper plundra granen på bilden - åh.
*Kram*

Lambergsfrua

16 januari 2013 22:49

Ja kära du, vilka rubriker det skulle bli, om man slängde ut granen på gatan idag. Betänk då att vi bodde på femte våningen, så mamma var nere på gatan för att kolla att det var fritt fram att slänga ut granen utan att den hamnade i huvudet på någon eller skadade någon parkerad bil.
Granen på bilden såg vi på varuhuset KaDeWe vid vårt besök i Berlin i december. Den tog nog tid att plundra...
Varm kram,
Lambergsfrua

yvonne

16 januari 2013 20:28

Jag var aldrig på nån julgransplundring när jag var liten...minns inte att nån hade såna kalas faktiskt! Däremot hade vi lite julgransplundringar med Augustgänget för några år sen, vi hade fiskdamm och allt, och håvade upp påsar med smågodis...tandborste..och treo, haha! Det kanske behövdes dan efter ;)

Lambergsfrua

16 januari 2013 22:51

Synd, för plundringarna var kul. Kalas var förresten alltid kul avsett anledning. Tandborste och Treo...hm... låter som en mycket vuxen variant av julgransplundring - he he.
Varm kram,
Lamebersgfrua

Sonen

17 januari 2013 09:28

Jag vet inte om sådana här saker skiljer sig åt regionalt i Sverige eller om det handlar om ändrade traditioner. Jag har faktiskt inte ens hört ordet julgransplundring här i Gbg och jag har aldrig sett ungarna gå runt som påskkärringar och påskgubbar för att be om godis. Det är stor skillnad mot när vi var små i Nynäs, helt klart. Fast å andra sidan har jag ju inga småbarn så varför skulle jag höra talas om detta, det kanske är så enkelt. Kul var det i alla fall ;)

Kramis

Lambergsfrua

17 januari 2013 12:37

Det finns säkert regionala skillnader. Tänk jag minns inte att vi hade julgransplundringar i Nynäshamn, men vid närmare eftertanke tror jag nog att vi hade det. Hur var det på Kartäckran?

Jag tror inte det är lika vanligt att gå påskkärring/påskgubbe i städerna. Tiderna har förändrats. Det finns alldeles för många faror med att låta barn gå runt i husen och ringa på dörrarna hos okända. Förekommer det är nog i mindre skala inom en bekantskapskrets.

Stora kramen,
Ma