Jag är inte någon större fantast, när det gäller att se olika sporter på TV, däremot gillar jag att se t.ex tennis och hockey live.

I går ringde Barnbarnet och erbjöd oss två biljetter till hockeymatchen samma kväll mellan Färjestads Vargar och Frölundas Indianer. Han hade vunnit dem i en tävling hos närbelägna ICA-butiken Hagahallen.

Han hade ingen lust att gå och inte heller hans pappa. Självklart tackade vi ja!

Här i stan har vi det så bra förspänt, att vi inte behöver ta bilen till Löfbergs Lila Arena - LLA kallad. Det är tufft att hitta en parkeringsplats och köerna därifrån kryper fram och är långa som Midgårdsormen.

"Hockeybussar" kör från olika delar av stan och kranskommunerna till arenan en timme före matchstart och går tillbaka en kvart efter slutsignalen, allt till ordinarie biljettpris. Förnämligt!

Vi fick bra platser, men hamnade bedvid några frölundaiter. De var obehagligt hånfulla, när FBK missade målchanser. Jag har den största förståelse för att man håller på sitt lag och vill heja fram det till seger, men har väldigt svårt för osportsligt uppträdande. Nu fick Frölundas Indianer smisk till slut. Heder ändå åt våra bänkgrannar för att de applåderade det vinnande laget. Snyggt!

Jag fascineras av den oförtrötterliga hejarklacken The Wolfpack, som håller igång hela matchen. De sjunger Färjestaaa, Färjestaaa, Färjesta, Färjesta, Färjestaaaa på en melodi med tre toner. De viftar med flaggor, de dunkar på trummor och viftar med armarna. Det blir en härlig stämning, men jag tycker de borde vara minst lika trötta som hockeyspelarna, när matchen är slut. Hesare om inte annat. 

Här är det gråväder idag, så jag avslutar med lite uppiggande "ögongodis" från Las Canterasstranden i Las Palmas.

Varm kram,
Lambergsfrua, som önskar alla en bra dag