Mannen och hans hustrun är  förtjusta i att tälta och göra långa vandringar i naturen. På helgerna brukar de packa tält och matsäck på motorcykeln och dra ut till favoritstället nära  Norsborg. De kallar platsen ”vår tomt”.

Så småningom växer längtan efter att få en egen plätt att slå upp tältet på. De får kontakt med en person, som säljer tomtmark i skärgården för 2 öre kvadratfoten.

De slår till och köper en liten tomt med tre stora tallar på en sluttning mot sjön. I dagens mått mäter den ungefär 600-700 kvm.  

Under den stora depressionen i början av 1930-talet, rekommenderar en god vän dem att överge tältet och bygga en stuga på tomten. Virke är billigt på grund av att Ryssland dumpar priserna. De tvekar först, men låter sig till slut övertalas.  Ingen av dem har höga inkomster, men båda har heltidsarbete, så har de råd. Trampet av små barnaskor har tyvärr uteblivit. De tillhör redan då gruppen DINK – double income, no kids.

Med hjälp av goda vänner bygger sin stuga. Det är en vinterbonad sportstuga med ett rum och kök med veranda mot havsviken. De gräver och jämnar ut slänten till en terrasserad tomt. Röjer vass så sandstranden kommer fram. Där tvättar hon sig morgon och kväll. Hon planterar olika stenpartiväxter på de torra slänterna.

De planterar bärbuskar och ett par fruktträd, odlar grönsaker och egen potatis förstås. Ljusa sommarkvällar ror de ibland ut på sjön och lägger nät, som sedan vittjas i arla morgonstunden. Fångsterna är inte stora, men en och annan matfisk dras upp ur vattnet, fileas och steks gyllenbrun i smör.

Motorcykeln är nu utbytt mot en bil, precis som de planerat.
Hon är alltid lika elegant klädd, när de åker till stugan. Väl där hängs de vackra kläderna på en galge i garderoben och hon tar på sig en blå overall eller en lätt sommarklänning, allt beroende på vädret. Finkläderna tas på igen. när det är dags att återvända till staden.

De åker till stugan så ofta som möjligt Kanske inte lika ofta på vintern förstås. Vatten i pump på gårdsplanen och torrdass bakom husknuten är kanske inte den ultimata bekvämligheten. Vintertid åker mannen ändå ut dit ganska ofta på söndagarna för att kolla, att allt är OK.

Sommartid kopplar hustrun gärna av med att sitta på bryggan därnere till vänster i bild och meta med sitt långa bambuspö. Om hon inte hittar mask, agnar hon kroken med små rullade kulor av vitt bröd.
Innan hon slänger i kroken, spottar hon på brödet. Det lockar fiskar, har hon läst. Något som mannen starkt betvivlar - men han han skrattar bara. Han metar ju inte själv, så vad vet han om sånt.

I väntan på napp, tänder hon en cigarett av märket Florida. Hon njuter av titta ut över det rogivande vattnet och berget mitt emot - ja, hon njuter av att vara vara. Själva fisket är egentligen av undrordnad betydelse.

Så här fortgår livet för paret under tio år. Då först är det dags för ett litet barn att inta arenan.

Varm kram,
Lambergsfrua