Året är 1957. Tre klasskamrater har med föräldrarnas goda minne (ekonomiskt bistånd, med andra ord) bestämt sig för att åka skidor i Härjedalen på sportlovet. Ingen av dem är särskilt bra på den sporten, men hasa fram på platta marken är ju faktiskt också skidåkning.

En bekant till en av flickornas föräldrar erbjuder flickorna att låna hans stuga i Messlingen, norr om Funäsdalen, men det visar sig vara ett heltidsjobb att ta sig dit och därifrån utan bil. Skam den som ger sig. Via reseföretaget Reso får flickorna hyra övervåningen hos "Simons" i Hedeviken, en gård vackert belägen med utsikt över sjön.

Vännerna åker med nattåget från Stockholm - alla tre i samma kupé, där kojerna är staplade på höjd. De är unga och friska och har inga svårigheter att klänga upp i de övre kojerna. Kanske drar de lott om, vem som ska få förmånen att sova längst ner och slippa de gymnastiska övningarna. Kanske kommer de överens om den saken ändå.

Det är en bit att gå från stationen till "Simons", men flickorna har fått noggranna anvisningar för att hitta dit.


Vännerna är helt moderiktigt klädda med skidbyxor, anorak och damasker över pjäxorna, så ingen snö ska kunna leta sig ner i pjäxskaften. På händerna lovvikavantar, som snabbt blir våta och tunga av snö, när man inte kan hålla sig på benen. "Oceaner från dagens utrustning och boende och liftar och nattklubbar" minns en av vännerna.

"Simons" är ett vänligt par, som nog tycker att flickorna där på övervåningen är som från en annan planet - från storstan. Att hyra ut övervåningen ger naturligtvis en fin extrainkomst, men de har nog lite svårt att förstå, att någon betalar för att komma just dit - och åka skidor.
 

Det är enkelt men trivsamt med vedspis, som enda värmekälla. De tre stadsflickorna är inte så vana vid vedspis. En av dem har lite mer erfarenhet av att elda från scoutlivet och sommarstugan och tassar upp på morgnarna för att få fyr i spisen. Det är kallt och minst sagt bökigt, men samtidigt spännande.

Hemlighuset finns på gården och där stannar de inte längre än absolut nödvändigt för att inte riskera blåskatarr. På fotot är det platsbyte på gång - en ut, en in.

 
Skidåkningens konster testas både på sjön och i skogen - men växlande resultat...
När termometern visar på -40 är det för kallt att åka skidor. Då tar vännerna bussen till Vemdalen en dag, men det finns inte så mycket att göra, då det mesta är stängt. De lyckas hitta ett öppet ställe och  värmer sig med en kopp choklad innan återresan.

Mat köper de i Erssons Diversehandlel och mjölken får de i en kruka. 

En dag tar vännerna rälsbussen till Hede för att titta på renskiljning och -slakt. Renskiljningen är spännande och rolig att se, ett fantastiskt skådespel. Djurens hovar dånar i marken, då de springer runt runt.  Samernas lasson virvlar i luften som ringlande ormar, när de skickligt fångar in renarna.

Slakten kan vännerna däremot lika gärna vara utan. Infångad ren får kniv i nacken, snön färgas röd av det ångande blodet - och sen diskuteras priset...

Dagen därpå knackar fru "Simons" på flickornas dörr och räcker över en gryta med doftande kokt renkött i sitt spad. Som present. Flickornas ser nog mer bestörta än tracksamma ut. Kokt kött ser inte särskilt aptitligt ut och doften förstärker bara det intrycket. Dessutom har de gårdagens renslakt i färskt minne...

Artigt leende tackar de och tar emot grytan, stänger dörren och ser villrådigt på varandra. De smakar en liten bit var, men det blir övermäktigt. Inga kryddor, ingen sås, ingenting. Flickorna har visserligen potatis i skafferiet, men här behövs det mer, mycket mer. Vad göra?

Utan större diskussioner beslutar de, att på något sätt göra sig av med köttet. Spadet hälls av och sedan lindas det gråa köttet in i tidningspapper. När kvällen är som mörkast och det är dags för dagens sista besök på hemlighuset, tar var och en av flickorna med sig ett paket - och släpper ner i hålet...

Soliga hälsningar,
Lambergsfrua - som fortfarande skäms över att ha slängt en generös matgåva, men hoppas att brottet numera är preskriberat.