Idag har det inte hänt något särskilt, men jag tänkte spinna vidare på ämnet musik och kommunala musikskolan. Dottern ägnade sig alltså åt blockflöjt på farstukvisten (jodå, hon satt inne och övade också). Sonen tyckte det var ett synnerligen löjligt instrument. Han började så smått med piano, eftersom han kunde träna det hemma. Jag har ganska stort tålamod, när det gäller att lära ut saker och ting till andras barn och vuxna - men det är betydligt svårare med dem, som är en närmast. Alltså blev Sonen och jag oense om det mesta, som gällde spelningen.

Då bytte han  instrument - till trummor! .  Han lånade hem en trumma och bankade frenestiskt. Klart han måste träna, eller hur?  Huset var inte stort nog för oss alla fyra plus en pipande blockflöjt och en ljudlig trumma. Vad göra? När inte trumman fick bo tillsammans med Sonen i huset, nöjde han sig med trumpinnarna och bankade på sin sängkudde. Den har nog aldrig varit så välpiskad som då - inte särskilt klokt, med tanke på att Sonen har astma 

Jag försökte intala Sonen att börja spela gitarr i stället. Ett instrument som man kan ta med sig vart som helst och som kan vara trevligt att plinka på medan man sjunger en stump.

Nåja, för att göra en lång historia inte fullt så lång, Sonen träffade likasinnande grabbar och så småningom bildade de ett band och fick tag i en replokal. Där störde inte ljudet det minsta - närmaste granne var en simhall och en brandstation

När han sen blev lite äldre och jobbade extra på helgerna, kunde han så småningom investera i ett trumset och senare en gitarr. Bandet han var med i under gymnasietiden döptes till ACNE - de spelade varaktiga, klämmiga låtar .  Musikintresset finns kvar, men nu är det bara gitarr som gäller. Det är inte så gångbart att spela trummor i  ett flerfamiljshus inne i centrala Göteborg.

Önskar er alla en skön kväll och sov gott, när det är så dags!

Varmaste kramar!