Idag har jag hempermanentat mig. Själv.  Sist jag gjorde det, svor jag på, att ALDRIG göra det igen, för det var sååå jobbigt för armarna.

OK. Men man man kan ju ändra sig, eller hur? Med tanke på alla hundralappar jag skulle tjäna, satte jag igång i eftermiddags. Hade bara rullat halva håret, när det plingelingade på dörren. Dottern med familj på ingång. Alltid välkomna. Svärsonen ryggade tillbaka vid åsynen, men blundade sen lätt. Jag avbröt rullandet och satt på balkongen tillsammans med dem och Mannen i  Mitt Liv och njöt av ett glas bubbelvin - ja, det blev faktiskt två¨:)

När de sen gått igen, fortsatte jag rullandet och permanentandet med hjälp av Mannen i Mitt Liv. Tur att han inte förstod, att duttandet med permanentvätska på hustruns testar och fixering av de blivande lockarna, ingick i prästens ord om "I nöd och lust". Nu är allt klart, jag är nöjd och Mannen i Mitt Liv tycker det är OK - bättre kan man inte begära, har jag förstått:)

Återkommer med ett foto så småningom - måste ju ha assistans av Mannen i Mitt Liv:)