yvonne

8 november 2010 17:14

Oj, 45 år sen...då kan du inte ha varit så gammal? Fresia är en underbar blomma, jag riktigt känner hur de doftar. (Och tack för sängtipset...jag har nu bestämt mig) ;)

Lambergsfrua

8 november 2010 22:24

Nja, gammal och gammal - jag var i alla fall vuxen, gift och mamma till två barn...
Jag tycker också fresia är en vacker men lite underskattad blomma. Den verka ha gått ur modet, men kommer förhoppningsvis tillbaka igen.
Skönt att du bestämt er för typen av bäddmadrass nu. Då hoppas jag att du kan sova gott och ostört inatt;)
Varma kramar!

Ruth

8 november 2010 20:52

45 är en lång tid, men vi glömmer aldrig. Att gå bort så tidligt i livet är orättvist, men vi avgör inte det själva, det är han där uppe som avgör, när skall han göra det positiva för all befolkning på denna jorden..
Kramen

Lambergsfrua

8 november 2010 22:17

Ja du Ruth, 45 år känns både som ett ögonblink - och en evighet. Jag är i alla fall glad att hon fick se båda barnen, som hon gladde sig mycket åt.
Varmaste kramar till dig min vän!

Ingrid

8 november 2010 22:44

Hejsan!
45 år det är en lång tid, men saknaden finns där ändå. Min pappa dog för 53 år sedan och han fick aldrig se sina barnbarn och jag kan inte låta blir att sörja lite över det trots att det gått så många år, för jag är säker på att han skulle blivit en underbar morfar.
Kram och godnatt, för nu väntar kudden på mig./Ingrid

Lambergsfrua

9 november 2010 10:42

Tiden har ingen betydelse i sådana här sammanhang, när det gäller saknad. En viktigt aspekt i saknaden är ju som du så riktigt säger, att barnen inte fått uppleva sambandet med den äldre generationen. Ingen av mina barn minns sin mormor. Maria var bara åtta månader och Peter dryga två år. däremot minns Peter sin morfar, som dog fyra år senare. Barnens farmor och farfar var redan borta när de föddes.
Själv har jag också vuxit upp utan mor- och farföräldrar. Mormor och farfar dog när jag var runt två år, men jag minns dem inte, tyvärr.
Nu väntar vi på snövädret här. Suck.
Önskar dig en bra dag.
Varma kramar!

Maria

9 november 2010 15:17

Fresia! Det visste jag inte. det är en av mina favoritblommor :-)

Lambergsfrua

9 november 2010 22:14

Va?? Det visste jag inte - att det är en av dina favoritblommor också. Du ser, det är inte bara namnet du har fått från din mormor ;)
Varma kramar,
Ma

Ingegerd

9 november 2010 21:44

Det är så glädjande att läsa Din blogg ni har en sådan varm och härlig familj. Hoppas igelkotten hittade ngt bra ställe att bo på. Blir lite orolig över den planerde bilfärden, vädret nu är inte körvänligt. Har inte reflekterat så mkt över mor- och farföräldrars betydelse, men är nu så innerligt tacksam att vi fått ett barnbarn då jag är 70+. Det förgyller verkligen tillvaron! Kram till Dig!

Lambergsfrua

9 november 2010 22:12

Tack snälla Ingegerd för värmande positiva ord!
ja, vi håller tummarna för kotten, men de tillhör ju inte djurvärldens smartaste precis...
Bilfärden söderut känns väldigt oviss just nu. Vi avvaktar och ringer våra vänner i morgon för att höra hur läget är. I värsta fall ställer vi in ännu en gång. Då blir det tredje gången sen i våras.
Vad gäller barnbarn och den äldre generationen, så flyttade vi faktiskt till Karlstad mycket p.g.a att vårt enda barnbarn finns här - och att Svärsonen bad oss. Då kändes det helt OK och vi har aldrig ångrat oss.
Ha det got!
varma kramar!

Inger Maryissa

10 november 2010 23:04

Oj...var din mamma så ung när hon gick bort...ja alldeles för tidigt.
det måste ha varit så jobbigt för dig..
Förstår du tänker mycket på henne.
En så vacker blombukett.
Kramar

Lambergsfrua

13 november 2010 12:17

Ja du Ingermaryissa, 65 är ingen ålder, tycker jag. Hon fick aldrig möjlighet att riktigt njuta av sitt pensionärsliv, som hon faktiskt såg fram mot. Visst tänker jag på henne ganska ofta, framför allt så här i november då hon ju dog.
Varmaste kramar!