Sommaren 1961 är som de flesta svenska somrar. Den bjuder på ömsom regn, ömsom sol och värme. När det här fotot tas, är det en strålande skön dag i juni 1961.

Det unga paret har känt varandra i flera år, men det har inte tänt till riktigt förrän hösten 1960. När känslorna djupnar, växlar de kamratringar i silver - den tidens alternativ till förlovning. Ringen blänker på hans vänstra ringfinger.

Hon är nu klar med sin lärarutbildning, han pluggar bland annat psykologi, pedagogik och ledarskap på NKI. De planerar bröllop till vintern.

Den här sommaren kör han buss åt SJ och hon arbetar som hembiträde i en trebarnsfamilj - au pair hade man sagt, om det varit utomlands. Men nu är det i Sverige och då benämns det inte lika elegant.

Hennes arbetsuppgifter är att underhålla/sysselsätta familjens lilla sladdbarn, 4-årige sonen B, fixa hans lunch, ordna pedagogiska och utvecklande sysselsättning åt honom - och dessutom stryka familjens tvätt. Att stryka bomullskjortor är lite av en utmaning för henne. Mannen i huset är väldigt noga med sina skjortor och vill ha dem riktigt släta. Familjens underkläder ska också strykas och vikas ihop snyggt och prydligt.

Hon får gärna baka om hon vill och tiden räcker. Hela familjen uppskattar hennes 

lilla specialitet - supersmarriga kanelbullar. Otur bara är att hon lyckats med konsttstycket att bita sönder en kindtand på ett kardemummafrö i en bulle. Pinsamt dessutom att bullen var nallad ur bullburken i skafferiet en sen kväll, när familjen sov...


Här har hon följt med på en av hans körningar till Stockholm. Fotot måste vara taget på en söndag, för då var hon ledig. Eller kanske en lördag eftermiddag.

I pausen inför återresan tänder han en cigarett, hon betraktar honom leende. Hon röker inte, men försökte tappert under sommarjobbet i USA året innan. Mentholcigaretter med filter, som de andra ungdomarna *tjejerna* rökte.

När hon kom hem, gapflabbade han åt henne och påstod, att hon "rykte". Helt värdelöst att bara puffa ut röken i stället för att inhalera. Det lyckades hon inte med utan praktfulla hostattackacker, så hon slutade tvärt. Det var ju egentligen inte gott, men då därborta i USA fungerade "rykningen" som ett socialt kitt med andra jämnåriga.

Han har under vintern gått ner 40 kg, är slank och smidig som en vinthund. Eller nåja - nästan. Hon tycker det i alla fall. Han är självklart klädd i sin uniform. Nu under rasten hänger den varma kavajen inne i bussen, liksom uniformsmössan. Han har lättat lite på slipsen - men uppkavlade ärmar är inte att tänka på.

Hon har en blå kjol med vita ränder. Hon har sytt den själv. Kjolar är lätta att sy och något annat syr hon inte. Inte sen den där gången, då hon hade köpt tyg och mönster för att sy en sommarklänning. Det blev bara en halv klänning - hon hade glömt den viktiga detaljen att lägga ut mönstret på dubbelvikt tyg ...

Senare, när barnen kommer, syr hon faktiskt en del kläder åt dem - men inget med ärmar.

Nu på 2000-talet syr hon ingenting, men ser med beundrar på dotterns framfart vid symaskinen.

Varm kram,

Lambergsfrua