...på Söder Mälarstrand, vi lossar hela dagen och var blott åtta man - som lossar sand ibland...
Det är en så kallad evighetsvisa, som vi gärna sjöng vid lägerelden, när jag var med i scouterna. 

Den visan får mig osökt att tänka på den gången i början på 1950-talet då goda vännen Maggan och jag traskade ner till Söder Mälarstrand utrustade med hink och spade. Nädå, vi skulle inte leka i någon sandlåda. Vi hade ett seriöst ärende. Och det var en helt vanlig galvad hink. 

Maggan och jag hade nämligen varsitt par undulater som husdjur. Vi pysslade om dem på bästa sätt, gav dem friskt vatten, fyllde på fröautomaten, hängde upp hirskolvar att knapra på och monterade upp en spegel, som de kunde kråma sig framför.

Även fåglar i det fria behöver pysslas om lite extra ibland.  

I burens botten skulle det ligga fin sand och den måste bytas med jämna mellanrum. Det skulle vara rent och fräscht hos våra små fåglar. Allt som behövdes till dem fanns att köpa i djuraffären, även sand - men vi hade kommit på en mycket smartare idé. 

Jag och vännen Maggan växte upp nära Söder Mälarstrand, där skutor lossade osh lastade diverse varor, bland annat ved och sand. Veden låg på kajen i stora travar och sanden i toppiga högar. Vårt mål var att prata vackert med någon skeppare eller sjöman för att få ta lite sand ur en hög. I vår värld var alla gubbsen där vid skutorna skeppare och sjömän, även de som aldrig trampat däck på böljan den blå utan jobbade som stuvare. Jag tror inte att vi ens visste, vad en stuvare var för något Stuvare? Man stuvade makaroner, men för övrigt - nää.

Riktigt så här fin var nog inte sanden som låg på Söder Mälarstrand  

Där kom vi alltså traskande vi två töser med vår hink, stegade fram till en gubbe *alla över 15 var gubbar i våra ögon*  och bad så snällt att få ta lite sand till våra fåglar. Inga problem. Med ett stort och vänligt flin fick vi tillåtelse att ta hur mycket vi ville.     Och vi skyndade oss att skyffla i hinken och tänkte, att vi borde ha frågat för länge sedan...

I efterhand kan jag mycket väl förstå, att gubbsen där på kajen hade hejdlöst roligt åt oss, som frågade om lov att få ta lite sand från en enorm sandhög. Vi kunde ju lika gärna ha smugit dit på kvällen och fyllt vårt hink utan att något sett det eller brytt sig. Men vi kände oss väldigt nöjda med oss själva - ja, ärliga på något vis. Man får förmoda att våra undulater uppskattade att få fin sand från Söder Mälarstrand i sina burar. Eller så uppfattade deras små fågelhjärnor inte att det var någon skillnad - men Maggan och jag hade i alla fall sparat pengar.    

Varm kram,

Lambergsfrua