Den 18 februari är en speciell dag i MIML:s och mitt liv. Då föddes vår kära dotter - exakt 25 år efter min go'a kusin Mia i Skåne. Dessutom fyller vännerna Marica och Anders samma dag. 


Vi bugar och bockar och hissar flaggan här på bloggen...

 
...och överräcker en härlig bukett tulpaner. Vi önskar er alla fyra en riktigt fin och trevlig dag!

Varm kram,

Lambergsfrua och Lambergsfruas man   

Kära Dottern fyller år på tisdag, men är inte hemma då. Efter jobbet ska hon och Svärsonen gå på mingel och sedan höra en föreläsning av kunniga och medryckande Tina Törner - rallykartläserskan ni vet. Ännu mer om denna spännande och tuffa kvinna i ett mansdomerat yrke, kan du läsa här
Eftersom Barnbarnet är på besök från Göteborg i helgen fanns det dubbel anledning att fira.  


Bland annat gav vi henne en kruka med blåblå pärlhyacinter - en av Dotterns vårfavoriter. DE är ny planterade i en blå glasskål med vaniljgult "ludd" som dekoration. Mycket lämpligt med blått och gult till födelsedagen.

Tillsammans med Svärsonen gav vi henne Karlstads officiella souvenir "Klarälven" skapad av konstnären Anna Qvist. Den symboliserar alltså Klarälven, som slingrar sig genom Värmland ner till husen i Karlstad. Jag tycker också att den är fin och en lämplig symbol för Karlstad, men jag stör faktiskt lite på, att älven smalnar av i Karlstad. Det är ju precis tvärtom i verkligheten, men skulle antagligen få att hela härligheten tippa över. Konstnärlig frihet, kan man kalla det. 

Hon fick dessutom uppskattade presenter både från sin man, sin son och sin bror. Vad som ska ligga på födelsedagmorgonens frukostbricka vet jag inte, men något lär det bli. Det är en tradition sen barnsben, som är svår att rubba. Kanske kommer Mannen in med en röd ros mellan tänderna...  

Varm kram till er alla,

Lambergsfrua     

Den snö som föll för en liten tid sedan har nästan töat bort nu. Solen lyser fortfarande med sin frånvaro (slitet uttryck, men helt relevant) och just nu snöar det lätt. Flingorna har smält nästan innan de nått marken.

Isen håller på att gå upp och så fort det blir lite öppet vatten, kommer änderna tillbaka. En del av dem fnattar runt som om de trodde, att våren har kommit.

Vi har inte gjort så mycket upphetsande sen senaste inlägget, det mesta rullar på som vanligt, vilket ju är positivt. Jo förresten, vi har ju firat käre Svärsonen jämna födelsedag flera månader i förväg och det har sin speciella förklaring.

Svärsonen skulle sätta upp en hylla på väggen i trappan upp från bottenvåningen därhemma. Han ställde en stege på vilplanet, klättrade upp på den och tryckte borren med kraft mot den hårda väggen - varvid stegen gled iväg och han dråsade nerför trappan. Blåslagen och med knäckta revben, svor han på att snarast köpa en riktig bra borrmaskin, som gjorde jobbet utan behov av större människokraft.

Vi fick genast ett utmärkt förslag till födelsedagspresent, men Svärsonens hustru, vår kära Dotter, förklarade att så länge som till maj, tänkte han inte vänta. Han var redan på g, så att säga. Och en borrmaskin kunde vi ändå inte släpa med i bagaget på resan, som vi ska göra tillsammans vid födelsedagen.

Gode vännen R. är sakkunnig på området och han ville gärna var med på den presenten, eftersom även han ska med på resan. Han valde ut en riktigt bra borrmaskin för hemmafixaren. Tillsammans med Dottern bestämde vi att fira födelsedagen i lördags.

 
Under förevändning att vi skulle få se bilder från resmålet (som familjen har besökt flera gånger) och äta lite grekiskt småplock, bjöds vännen R., Mannen i mitt Liv och jag till paret i lördags. Det stora paketet hade vi transporterat dit redan på fredagen och gömt noga.


Det var en mycket förvånad Svärson, som tog emot paketet och som sedan blev överraskad och strålande glad för sin present. Jag föreslog försynt, att det kanske vore läge att inhandla en något stadigare stege som komplement...


Så nu får Svärsonen ingen present av oss på den riktiga födelsedagen, men jag vet att han kommer att njuta i fulla drag ändå av sin resa.

Önskar er alla en bra dag.

Varm kram,

Lambergsfua   

 

   

Om december var ovanligt snöfattig på Karlstads breddgrader, fick vi vår beskärda del av den varan i januari. Sol har det däremot varit dåligt med i Solens egen stad. I januari behagade den visa sig bara 16 timmar mot normalt 47. Undra på att man känner sig blek om nosen.

Nu ska jag inte klaga för ljuset återvänder och dagarna har blivit märkbart längre. Mannen i Mitt Liv har fullt sjå att ändra tiden på myslampornas tidur.

Både MiML och jag har just nu en del skrivarbete att göra för vår förening och sånt tar alltid längre tid än beräknat. För min del handlar det om informationsbladet till medlemmarna och det är inte klart ännu. Jag slutför det inte helt, förrän vi har haft vårt styrelsemöte på måndag. Då får jag troligen lite mer att skriva om.

Dagen är grå, snön sjunker ihop i de få plusggraderna och plogvallarna är svarta av smuts. Från Skåne och Gotland rapporterar lyckliga bloggvänner att de sett snödroppar. Här ser vi bara droppar av snö.
Just nu känns det som att den som väntar på något gott, väntar alldeles för länge...   

 
Så snälla Fröken Vår - förgät-mig-ej!

Varm kram,

Lambergsfrua   
  

Ja så bänkade vi oss då framför TV:n för att se första delen av årets Melodifestival. Enligt Mellogeneralen Christer Björkman satsar man i år "på fest och hits" Där har man missat grovt i första deltävlingen, anser jag. Hur kan svart, svart och åter svart kännas festligt?

Som en liten motvikt och protest bjuder jag idag på färgstarka blommor i mitt inlägg.

Programledarna i svart kostym respektive höghalsad flickklänning av vit grov spets satte trenden. Den ena artisten efter den andra stegade fram på scenen klädd i svart. Och scendekoren var också mörk under framträdandena. Allt ljus på artisten - och det svarta. Så dystert, så otroooligt dystert! Jo visst ja, lite vitt fanns det allt. Elisa hade nån slags vit- och svart baddräkt med gardinfransar vispande runt de slanka låren - svarta fransar förstås. Och Sylverster toppade med en randig kavaj.

Det enda färgstarka var annars faktiskt artisternas inledande glasmålningar.

Yohio öppnade kvällen med att sjunga To the end. Hans dress bröt av lite med sina guldiga dekorationer och det lila fladdrande tygstycket från ena axeln.

Mahan Moin sjöng Aleo i lång tyllkjol omgiven energiska dansare, som hade nån slags haremsbyxor på. Allt i svart förstås.

Linus Svenning med sin egenskrivna låt Bröder gillade jag inte alls - även om den låten självklart betyder myclet för honom själv. Svart t-shirt och mörka jeans förstärkte det sorgliga budskapet om broderns död.

Elisa Lindströms Casanova framfördes käckt och med gott humör, men det var ingen låt som fastnade. Baddräkten har jag redan nämnt. Kom att tänka på vilket rabalder Jessica Anderssons små lila shorts väckte i Mello 2006, när hon sjön Kalla nätter. Jag minns att bland annat Bert ogillade den klädseln.

Alvaro Estrella sjöng Bedroom, som han och tjejen tydligen aldrig hann fram till. Diverse klädesplagg lämnades på väg dit in, men det blev en hel del bom bom bom redan i köket - eller hur det nu var. Svartklädd var han och så även hans duktiga dansare. Bom bom bom.

Debutanten Ellen Benediktsson  framförde Songbird vackert och känslosamt - iklädd svart klänning med dramatiskt vida ärmar.

Sylvester Schlegel med Bygdens son hamnade jag långt ner på min egen lista, men han hade i alla fall den goda smaken att toppa sin svarta klädsel med en svart- och mörklilarandig kavaj. Den får nog ses som ett djärvt grepp i det här sammanhanget och för det får han ett plus i kanten av mig.

Helena Paparitzou med Survivor kommer att gå långt. Hon är en rutinerad artist och låten är stark. Jag ska inte tjata mer om svarta kläder - men hennes fodralklänning var förstås också svart.

Vad jag tyckte om låtarna? Tja Yohio fascinerar mig och han kan faktiskt sjunga. Jag tror att hans många unga fans kommer att kämpa hårt, för att han ska ta hem hela tjottaballongen, men jag tror det blir en tuff match mellan honom och Helena. Jag tror inte att Ellens låt inte hamnar på topplats i finalen.

Ja, nu ser jag fram mot att få se deltävling 2 från Linköping med massor av färg - både på dekor och artister.

Önskar er en skön söndag.
Varm kram,
Lambergsfrua - som idag klär sig i en färgglad tröja   

Februari kallades förr för Göje månad, men Linné kallade den för Köldmånaden.

Göj" härstammar troligen från det gamla isländska ordet goi, som eventuellt betyder ”tunn snö” eller ”spårsnö”. Göjemånad kan alltså tydas som snömåndaden - men i år har vi redan fått mycket snö i januari... 

Förr spådde man att långa istappar under fastan betydde lagom varm och lagom regning sommar. Vad som menas med lagom i det fallet, kan man ju diskutera.

I Bondepraktikan står det,  "Om solen skiner på barmark i februari blir det ingen sommar före sommarsolståndet. Är det så att myggen sticks redan i februari, fryser de gadden av sig i nästa månad" 

Nu tror jag ju inte att risken är så stor varken för det ena eller det andra.

 
Vi kan nog se både våren...

    
...och sommaren an med tillförsikt. 

Februaris första dag börjar den svenska Melodifestivalen och första omgången sänds från Malmö. Även om många påstår, att de inte tittar på "sånt skräp", vet jag att jag inte kommer att vara ensam om att bänka mig där framför TV:n i kväll för att titta och lyssna och bedöma låtvalet, artisternas kläder, frisyrer m.m I morgon kan vi läsa i tidningarna om recensenterna tyckte som vi.

Önskar er alla en riktigt trevlig lördag.

Varm kram,

Lambergfrua   

Idag fyller vännen Rune år och det ska vi fira med att bjuda honom på middag hos oss. Firande med familjen ör redan avklarat. Folk som jobbar har ju inte så lätt att komma ifrån mitt i veckan. Annat är det med oss silvergrå pantrar.   


Vi hissar flaggan här på bloggen - egen flaggstång har vi inte.

 

Sedan måste jag ju bara ge en liten försmak av vad som väntar i maj - förhoppningsvis. Det händer ju faktiskt, att det regnar där ibland...

Varm kram till dig och till alla andra som tittar in,

Lambergsfrua   
 

Käre Barnbarnet kom hem i går från sin skidresa till Val Thorens. Ja, han har ju inte åkt skidor hela vägen dit, förstås. Det handlar om en bussresa tur och retur och skidåkning därnere. De startade hemresan vid 10-tiden i lördags förmiddag och kom till Göteborg vid lunchtid dagen efter. Alltså inget stopp för sömn i skön hotellsäng. Det är tufft även för en ung person.

Det fick mig att minnas de bussresor Mannen i Mitt Liv och jag gjorde på 80-talet till Österrike för skidåkning tillsammans med kollegor och vänner. Då handlade det också om direktresor utan sovstopp. Två chaufförer behövdes för att genomföra den resan. Visst var man trött vid framkomsten, men då ansåg vi det vara värt besväret

Resan till Heiligengenblut blev alltför minnesrik. Heligenblut ligger i Kärnten och fick ett uppsving som turistort, när Grossglocknervägen byggdes. Alpbyn har anor sedan medeltiden. Byborna har försörjt sig både genom gulkdvaskning (!) och som vallfartsort.

Bussresan tog ca 30 timmar med diverse småstopp längs vägen. Byn var hur mysig som helst, vi bodde bra och vädret var fint. Vid ankomsten kl. 22 serverades en mycket god trerätters middag...


Från balkongen hade vi fin utsikt över byn med Grossglockner som effektfull fond. 

Nästa dag gav vi oss upp i backarna. Jag är ingen duktig skidåkare, men kan i alla fall svänga och stanna .   Allt fungerades så bra och vi njöt båda av det härliga vädret, miljön och skidåkningen.

Efter ca två timmars åkning skulle vi stanna till vid en liten byggnad i backen, där flera i gruppen redan satt och myste o solskenet. Det är MiML som står lutad mot stavarna till vänster.

Plötsligt fungerade inte alls det där med att svänga och stanna. När jag skulle svängde in framför de andra för att stanna, vek sig högerknäet - och jag gjorde en praktfull vurpa förstås. Och inte kunde jag stödja på benet för att ta mig upp igen.

Det blev allmän uppståndelse där vid stugväggen och någon i gruppen åkte ner till liftstationen efter hjälp. Han kom tillbaks tillsammans med en av personalen, som hade en pulka fastspänd runt midjan. Där packades jag ned och fick sen åka nerför backen - med huvudet före! -  för vidare transport de  ca 3,5 milen till sjukhuset i Lienz.

 
Ett ledband var av, men någon operation var inte aktuell. Läkaren bedömde det helt onödigt dels därför att jag inte var någon utövande idrottkvinna, dels för att jag var för gammal. Hmm... Jag var47 år.

Så blev jag gipsad och senare omgipsad med s.k lättgips, som inte alls var så tungt. Medan de andra tillbringade dagarna i pisterna fick jag hålla migkvar på hotellet. Jag förflyttade mig hyfsat bra med hjälp av kryckor. Då var det skönt med den där balkongen och en packe böcker.

Vid hemresan fick jag förmånen att sitta längst fram i bussen, så jag kunde palla upp det gipsade benet på en väska. Det var ju lite utrymmeskrävande. Man kan se mitt högra ben lite i nederkanten av fotot. Det blev inte något vidare bevänt med sömnen på den resan - men å andra sidan blev jag väl omhändertagen och uppassad, om det var något jag ville eller behövde ha.

Ja så gled mina tankar iväg, när Barnbarnet berättade lite om sin bussresa.

Önskar er en skön kväll.
 Varm kram,

Lambergsfua  

PS. Det där ledbandet var lite skadat redan innan - sviter av en bilolycka ett par år innan DS.