Ännu en dag med blek vintersol över snön och nu hela -12. Brrr!

Solnedgången var strålande vacker, men jag har tröttat er med så många soluppgångar och -nedgångar, så idag avstår jag   

Idag tänker jag i stället berätta något, som har lite anknytning till julen. MiML och jag gifte oss i Ösmo kyrka norr om Nynäshamn den 23 december 1961 - en klar och kylig dag då marken var pudrad med ett tunt snötäcke. När gästerna hade bänkat sig i den vackra gamla kyrkan, skulle vi komma in genom den tunga porten via vapenhuset och stega gången fram till orgelbrus - men porten var låst!   

Vi gjorde några fruktlösa försök att öppna och bankade också - men förgäves. Vad göra? MiML som är enhandlingskraftig person tog sin blivande brud (alltså mig) i handen och började tassa ut i snön runt kyrkan - till sakristian. I tunna skor. Där var dörren öppen och prästen välkomnade oss in i värmen, om än något förvånad.

Men detta blev nu ett dilemma. Brudparet ska ju komma in i kyrkan längs gången fram till altaret. Vi var ju på fel sida så att säga    Men det löste sig.

Med prästens goda minne slank vi iväg från sakristian längs gången bort till vapenhuset. Gästerna blickade naturligtvis helt oförstående på föreställningen, men lugnet återställdes snart, när kantorn trampade igång orgeln och vi kom skridande lugnt och stilla uppför gången mot altaret, som om ingenting ovanligt hade hänt.   

Där framme i koret stod en gammal kyrkobänk, som vi fick sitta på medan prästen förrättade en gammaldags brudmässa. Två ståtliga granar fanns där också och många levande ljus. Mycker högtidligt och stämningsfullt. Jag minns inte så mycket av allt fint, som prästen sa ( för det gjorde han förstås), däremot minns jag att bänken var hård, att jag räknade  ljusen i granarna - och frös om fötterna i mina tunna skor, som blivit våta i snön.  

Det var inga problem att öppna porten inifrån sen. Det snöade lyckobringande risgryn över oss - och de har tydligen haft verkan   

Önskar er alla en riktigt skön fredagkväll.

Varmaste kramar!