Igår träffade vi Doris för andra gången på kort tid - en charmerande liten dam, som tycker livet är underbart roligt. 

 

Hon är 11 veckor nu och tar alla chanser att undersöka världen och tror allt och alla om gott. 

 
Mellan allt nosande och hoppande efter löv som fladdrar i vinden, måste hon ta igen sig en stund - innan det var dags för nya upptäckter.

Igår kväll fick vi välkommet besök av kära Dottern och käre Svärsonen. De hade med sig en liten flaska "ynk-vatten" till Mannen i Mitt Liv, som inte kände sig i toppform och ett draperi i höstfärger, som vi ska hänga framför den (fula) förrådsdörren på balkongen. 

 

I förmiddags sken solen samtidigt som det regnade från blåsvarta moln - och en regnbåge syntes över Herrhagen.


Den spände sin bro över hela himlavalvet och längst bort i nordväst kunde man ana en svag dubblering. På några minuter var allt över, solen försvann och regnet fortsatte.

Om en stund ska vi gå på bio och se 100 steg från Bombay till Paris. Dagbio gillar vi!
Önskar er alla en fin dag.

Kram,

Lambergsfrua   

 

M. och jag träffades allra första gången i lekparken hemma på Söder, när vi var 5-6 år. Vi har lite olika uppfattning om exakt hur gamla vi var, men det spelar mindra roll i sammanhanget. Jag var där i parken med min alldeles nya docka, som låg omsorgsfullt nerbäddad i dockvagnen. M. var där för att gunga. Dockan fångade hennes intresse, hon gick fram till mig och vi började leka med den. Resten är historia, som man brukar säga.

Vi har gått i skolan tillsammans, vi har umgåtts i varandras familjer, vi har "läst fram för prästen" och konfirmerats tillsammans, vi har varit scouter tillsammans och rest tillsammans. Under senare år har vi inte umgåtts så livligt "i verkliga livet," men hållit kontakten via brev, telefon och numera även mail.

    
Här är vi 16 år och har roligt i vattnet med stora badringar, som min pappa hade köpt på någon däckfirma. Man fick se till så att ventilpiggen var på behörigt avstånd från kroppen - det gjprde rejält ont att riva sig på den.

En dag i förra veckan var M på bussresa till Värmland med Aktiva Seniorer för att träffa Nobel i Björkborn och besöka Lerins Konsthall på gamla danspalatset Sandgrund här i Karlstad. Lunch intogs på trivsamma hotel Gustav Frödings restaurang Emilia. Självklart tog vi oss dit MiML och jag för att äta buffélunch och träffa M.

 
Det blev ett kärt återseende och samtalet flöt på lätt som en porlande vårbäck. Tiden gick alldeles för fort, som den gör när man har trevligt. Nu får vi allt försöka se till att träffas igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Varm kram till alla besökare.
Lambergsfrua   

Helgerna i slutet av september och början av oktober är höstmarknadernas tid. Idag fick vi MiML och jag följa med Dottern och Svärsonen till höstmarknad på Flatviksgården. Den ligger vi sjön Gapern ca 3 mil nordost om Karlstad

KORT HISTORIK
Flatviksgården är bygdegård för området. Huset byggdes som missionshus i slutet av 1800-talet. Folk i bygden skänkte bland annat en timmerstock per hushåll till bygget. Huset har sedan använts både som skola och lärarbostad och senare Kyrkans ungdomsverksamhet.

1983 skänktes gården med tomtmark till Föreningen Flatviksgården som samlingslokal för folket i bygden mot att hus och tomt hålls i gott skick. 1993 blev det bygdegård och ingår i Bygdegårdarnas Riksförbund.

 
Mannen i Mitt Liv kunde inte följa med förra året, då han var förkyld. Nu var han lite nyfiken på vad som lockade oss då. Borta på gräsmattan stektes kolbullar på löpande band.


Kolbullar är vetemjöl och vatten som blandas. Smeten hälls över fläsktärningar i pannan och steks, helst över öppen eld. Serveras gärna med lingonsylt.

Förr var det rejäl och mättande mat för skogsarbetare och kolmilare. Idag är det rejäl och mättande mat, som anses det vara något av en delikatess för nostalgitrippare här uppe i skogslänet. Gärna serverad med lingonsylt. Det hade nog inte skogsarbetarna och kolmilarna kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.

  Kolbullarna serveras i två storlekar - stora och små. Visserlöigen är det Kanelbullens Dag idag, men det förträngde vi så gärna till förmån för kolbiullarna. Våra gubbs ville ha stora, medan Dottern och jag nöjde oss med små. Men de var också stora.  

 
Så bytte Dottern och jag plats bakom kameran. Sedan gick vi in i hembygdsgården för att botanisera bland stånden. Det är inte stort därinne, men stämningen är varm och vänlig och trivselfaktorn hög.
Det var roligt att prata med dem som sålde sina alster och man kände absolut inget köptvång. 

Där fanns bland annat hantverk, bakverk, mat och örtsalvor - allt hermgjort förstås och till mycket rimliga priser. Desutom prova-på-massage och ekoodlade grönsaker. Vi kom hem med både mat- och efterrättpajer, liksom äppelmos - och ett halsband.

Nu önskar jag alla en skön lördagskväll.

Varm kram,

Lambergsfrua   

 
 

Oktober månad var förr slaktmånaden. Linné kallade oktober för löffällningsmånaden. Andra  söndagen i månaden var Tacksägelsedagen, då skörden skulle vara bärgad och under tak. Längst i norr räknas de första dagarna som början på vintern och i söder är det början på hösten. Eftersom jag bor lite mitt emellan får jag väl friheten att välja lite som jag vill - och det blir det definitvt höst. Inte vinter.

I morse sken solen, fast SMHI hade spått mulet och framåt dagen klarnande. Man ska inte bry sig så mycket om vädersiarna utan nöja sig med att titta ut genom fönstret och bedöma därefter. 

 

När jag tittade ut genom sovrumsfönstret, fick jag se det här pigga gänget småknoddar i vår lekplats. De kom från någon förskola i närheten och de är så välkomna att leka hos oss. Det är nästan så man önskar, att man var barn igen och fick leka tillsammans med dem. Eller kanske inte.   
Önskar er en fin dag.
Varm kram,

Lambergsfrua   

I går kväll i solnedgången kom en lite annorlunda färgad kanot insvepande i Tjärnen.

 
Den spräckliga farkosten drevs framåt med långa kraftiga tag och just när jag knäppte med kameran, bromsade den in för att vända.


Strax efteråt kom en motorbåt sakta glidande in på den spegelblanka Tjärnen, medan solen gjorde sig redo för att sjunka ner strax bakom den höga byggnaden Bryggudden.

 
Solnedgången blev av det mer spektakulära slaget och vi kunde inte annat än sitta kavr där på balkongen och njuta av skådespelet. 

I kväll blev den en ganska mulen historia, så jag tog inga foton.

Önskar er en god natts sömn.

Varm kram,

Lambergsfrua    

Även idag har vi haft strålande höstväder, soligt med lätta slöjmoln och +14. 
På vårt stavtrav träffade vi en bekant, som blivit med hund, en helt bedårande liten 10-veckors valp, jag tror att det var en bichon. Livet var kul och vänliga händer, som strök över den sikeslena pälsen, skulle det slickas på. Det lilla knytet heter Doris och jag tänkte tyvärr inte på att ta något foto. Jag ska försöka fånga den lilla damen på bild vid senare tillfälle. Det får ju inte dröja alltför länge förstås, för de växer ju fort.

 
Vi var borta hos Dottern och Svärsonen med några tidningar och i grannskapet växer ett träd med de här vackert röda bären. Jag vet inte vad trädet heter, men jag tycker att det liknar oxelbär - men ändå inte.


Det sjunger på sista versen för blommorna i våra trädgårdar nu. Det här ser ju lite avslaget ut - men...

 
Men titta vad som finns bland allt det halvvissna! Två fräscha rosenknoppar, som nog aldrig kommer att hinna slå ut innan frosten nyper dem.

 
I bostadsområdet Vågmästaren finns en rad små träd utmed cykelvägen. Paradisäpplen berättade en man som var ute med sina två hundar. Kanske det var sådana som Eva lockade Adam att äta där i Paradiset. Men jag har svårt att förstå, hur han skulle kunna lockas av dem. Han måtte ha varit väldigt hungrig...   

Vågmästare har förresten inget med vågor att göra, vilket man kanske skulle kunna tro här vid Vänerns strand, utan om en våg som man väger på. Vågmästaren ansvarade för en allmän våg och kontrollerade vägningen. Här i Karlstad handlade det om järnvågen, där järn från olika bruk runtom i Värmland noggrant vägdes innan det lastades på skutor och skeppades ner till Göteborg.

Nu önskar jag alla en skön kväll.
Varm kram,

Lambergsfrua    

Vilken underbart vacker höstdag! Solen skiner och det är +15,6 i skuggan.
Men den började lite snett för mig, kan man säga.

 
I morse klev jag in i duschen för att tvätta håret. På hyllan står två identiskt lika flaskor, den ena med schampo, den andra med balsam. Till och med färgen är lika. Det enda som skiljer dem åt är texten på framsidan. Ganska liten text.

Jag greppade en och förundrades över hur dåligt det löddrade. Klämde ut lite till och gnuggade - och lite till. Jag är antagligen lite trögtänkt, för det det dröjde en stund innan jag insåg att jag kämpade med att få balsamet att löddra...

Nåja, det ordnade upp sig till slut men kan inte låta bli att undra varför man inte skiljer förpackningarn lite mer än bara med en liten text. Är man desutom halvblind utan glasögon, kan det lätt toka till sig.

 
Tja, det är väl ungefär det mest spänande, som har hänt här idag. Mössen håller sig på sin kant och vi ska snart greppa stavarna för dagens andra tur i klorofyllen   

Varm kram,
Lambergsfrua   

KANADAGÄSS
När jag tittade ut genom fönstret vid lunchtid idag blev jag helt paff. Det vimlade av kanadagäss, som tydligen mellanlandat för att äta sig mätta på sin väg söderut. Visst brukar vi ha ett och annat besök av dessa "shit birds ", men aldrig så här många. 

 
Det här visar bara en del av alla dem, som var där. Vi försökte räkna dem vi såg och kom till över 40. Troligen är de upp emot 50 fåglar i hela Tjärnen just nu. Visserligen är de vackra att se på, men ack, ack ack, vad de smutsar ner. 

MÖSS
I går morse hade en tredje mus fastnat i fällan och det kändes inte alls kul. Innan den gnagt sitt sista gnag, hade den (eller en kompis kanske?) festat på resterna av ett värmeljus, som fanns kvar i en ljuslykta. Själva metallhöljet låg på golvet. 

Våra balkonger har en liten förrådsdel. Där har vi bara ett par myggfönster och ett smalt högskåp med ett gäng ytterkrukor av olika storlek, färg och fason - och några vackra snäckor. Under årens lopp har jag varje höst jobbat som en liten bäver för att försöka täta till alla springor i förrådet, för att det inte ska dra in på den inglasade delen, där vi så gärna sitter. Jag har bland annat använt tjocka tätningslister och frigolitskivor. 

När jag kollade in där igår, fick jag se ett runt litet hål högst upp i en sån skiva, på den del som gränsar till takfoten/vinden. Efterom jag inte når dit upp ens med hjälp av en stege, svingade sig (nåja) Mannen I Mitt Liv dit upp på stegen och täppte noggrant igen hålet - med tvålull. Jag skulle vilja se den mus, som forcerar den hårdkramade metalbollen utan att skada lilla nosen. Risken fanns förstås, att någon liten rackare blivit instängd på "vår" sida av bollen...    

MiML laddade fällan igen, men vi satt därute på kvällen utan att se något misstänkt. Stängde sedan dörren och gjorde oss ordning för natten. Det sista MiML gjorde var att kolla musfällan - och där satt en utestängd/instängd krake. 

I morse var fällan tom och nu håller vi tummarna för, att den får så förbli. Det räcker så bra med de fyra vi har fångat på bara ett par dagar...

Nu önskar jag er en riktigt skön kväll - utan några möss
Varm kram,

Lambergsfrua   



Res