Lambergsfruas  blogg

Senaste inläggen

Av Lambergsfrua - 16 december 2015 13:30

DAG 4
BAMBERG  regn, regn och mera regn


 
Varje kväll låg följande dags program i hytten. Här är programmet för vår fjärde dag på resan (räknat från Karlstad alltså). Galamiddag redan på kryssningens andra dag berodde på, att de två tyska grupperna, som redan fanns ombord när vi kom, skulle lämna båten nästa dag.

Man hade frångått traditionen att ha Captain's Dinner, för det hade orsakat så mycket avundsjuka och rent av missämja bland gästerna. Bättre då med en rejäl galamiddag, som uppskattades av alla.


Båten hade gått hela natten och fortsatte så fram till kl. 13. Det gav oss en skön sovmorgon. Efter frukost satt vi i hytten och tittade på landskapet, som gled förbi utanför fönstret.


Vi var inte ensamma på floden. Den här pråmen var inte riktig lika lång som vår båt - "bara" 86 meter ...


Naturligtvis hade kapten med sig bilen för turer i land.

      
Efter 3-rätterslunchen la vi till vid kaj i Bamberg, en stad med ca 70.000 inv. och bland annat nio bryggerier! Den omnämns första gången redan 902 och finns på UNESCO.s världsarvlista.

Vår buss väntade för att ta oss in till Altstadt i Bambergs centrum. Vår chaufför följde oss via landvägen, sov på olika hotell och fanns redo för våra utflykter.

Bamberg ligger på 7 kullar, som var och en kröns av en ståtlig kyrka. Staden kallas "Frankiska Rom". Guiderna kallar skämtsamt Rom för "Italienska Bamberg". 


Det gamla Rådhuset vid floden Rednitz. Oj, vad det regnade!


Här fanns så många vackra gamla hus och många korsvirkeshus - men sikten uppåt väggarna var kraftigt begränsad av våra paraplyer. Med paraply tittar man av naturliga skäl mest neråt och framåt.


När vi traskat i regnet närmare trekvart, fortsatte vår guide frejdigt gatan uppför kullen till Domen. Då var vi några i gruppen, som gav upp och stannade under en byggställning utanför Hof Apotheke . "Vi är snart tillbaka" sa guiden - men det var kö till Domen. Vi väntade trekvart, men vi stod i alla fall hyfsat torrt.


Hof Apotheke har anor från 1400-talet och dagens personal var mycket vänlig. Därinne fanns en stol för väntande kunder. Den fick användas av dem som så önskade i vår lilla trupp.

 
I vår utflykt ingick en mugg Glühwein och pepparkaka. Det regnade fortfarande kraftigt och det fanns inga lediga platser under skyddande tak. Mannen i Mitt Liv och jag avstod varm dryck i väta och gick till ett närbeläget konditori i stället för varsin Latte. Där var det torrt och varmt och gemytligt. 

Fotot av nöjd MiML är taget senare, när gruppen skingrats för en stund och det bara duggade lätt.


Vi tog en sväng på marknaden bland välstoppade korvar, vackert dekorerade pepparkakor, glittriga juldekorationer och värmande kläder. De här vantarna med blinkande fingertopper skulle jag kunna tänka mig att värma tassarna med i vinter - eller inte...  

 
Till galamiddagens fyra rätter (egentligen 5, om man räknar med den där lilla uppfräschande smaklöksrenaren före huvudrätten) krävdes det många olika bestick. 

Varje morgon vid frukosten fick vi välja varmrätt till lunch och middag. Det erbjöds tre olika alternativ - kött,fisk eller vegetariskt. Ville man sedan avstå från någon rätt la man besticken på snedden framför sig. Vid vårt bord hamnade soppskeden oftast där.


Efter Bamberg passerade vi Europakanalens första sluss på vår resa. Vi kunde följa båtens färd via TV:n i hytten.
Nästa stopp: Nürnberg

FORTSÄTTNING FÖLJER !!!



 

ANNONS
Av Lambergsfrua - 15 december 2015 19:45

Mannen i Mitt Liv och jag gillar verkligen att besöka julmarknader och vi gillar att åka båt.
Vad kan då vara en bättre kombination än en julkryssning på Main via Europakanlaen till Donau med strandhugg för julmarknader och annat intressant. Den resan gjorde vi för ett tag sedan och det blev en härlig upplevelse, trots regn och stormen Helgas härjningar.

 
DAG 1 TILL GÖTEBORG
Sista fredagen i november
gav vi oss iväg till Göteborg för att dagen därifrån kliva på bussen söderut Det innebar en övernattnng i Göteborg för oss och då passade vi på att umgås och äta middag med Sonen och Dottersonen, som ju bor därnere.

DAG 2  
GÖTEBORG - ÖRESUNDSBRON - RÖDBY - HANNOVER
Efter en tidig hotellfrukost 
gav vi oss iväg den korta sträckan till John Ericssonsplatsen - i hällandes regn. Att dra väska och samtidigt försöka hålla i ett paraply är ingen bra kombination, framför allt inte om det dessutom blåser. Det blåser alltid i Göteborg. Vi och några andra i gruppen tog skydd under fästet till Göta Älvbron i väntan på bussen. Blött...

Under dagen
gjordes täta stopp för mat/toabesök eller fika/toabesök. 

     
Bron från Fehmarn. När vi hade lämnat Sveriges gräns, blev bussfikat extra uppskattat, då även Irish coffee dök upp på "menyn".

 
Framåt kvällen kom vi fram till vårt hotell Ramada Europa i Hannover, där en god middagsbuffé väntade på oss. Pepparkakshuset därinne var en pampig historia.

DAG 3
HANNOVER - WÜRTZBURG - M/S AMADEUS RHAPSODY    Regn och +6
Vid avfärd på morgonen 
fick vi våra hyttnummer på klisterlappar att fästa på väskorna.

 
Söderut låg det snö på marken och regnblandat blask kom från ovan.

 
Nostalgiskt lunchstopp
för oss på Raststätte Riedenerwald. Där brukade vi alltid stanna och äta Gulaschsuppe på väg ner till Seefeld i Österrike för skidåkning på den tiden det begav sig. Senast var väl si så där 35 år sedan och inget var sig likt - mer än namnet. Och någon Gulaschsuppe såg vi inte till. Däremot korv på längden och tvären...

     
Borgen Marienbergberg i Würtzburg syns vida omkring. Den har varit hem för frankiska biskopar i över 500 år. Gustav II Adolf intog borgen 1631 under det 30-åriga kriget, plundrade den och behöll makten där i fyra år.  De flesta av bibliotekets värdefulla böcker lät han föra till Uppsala. Ofta var ju det s.k krigsbyten rena stöldgodset.
OBS! Det stora rosa bandet av blommor på grässlänten.

 
Och därnere vid Main låg vår båt M/S Amadeus Rhapsody och väntade. Hon är högsta tillåtna längd 110 meter och högsta tillåtna bredd 11,4 meter. Dessutom bara 5,85 m hög över vattenytan - helt anpassat för slussar och låga broar.

Vid framkomsten till båten togs våra väskor om hand av personal från besättningen och ställdes utanför våra hytter. Otroligt bekvämt och smidigt.


Inbjudande lobby på övre däck - där receptionen låg och vi fick våra nycklar.


Hytter fanns på tre däck till olika priser förstås. Alla var lika stora och med exakt samma utrustning. Enda skillnaden var att hytterna längst ner, som ingick i grundpriset, hade mindre fönster, som inte var öppningsbara. Det fanns ett par sviter också, lite större och utrustade med badkar - men med runda fönster.


Färgerna i vår hytt gick i rött.
Tofsen på hyttnyckeln hade nog gjort Hollywoodfrum Maria Montazami lycklig. Inget man bar med sig från båten av misstag. Den skulle alltid lämnas i receptionen, när man lämnade båten och då bytas ut mot ett landstigningskort. Där stod telefonnumret till båten, om man till äventyrs skulle råka vimsa bort sig på land.


Mot Panoramabaren... 


...för kaffe med småbakelser. Det var fritt val av både sort och antal.

 
Här syns flodsystemet Rhen - Main - Donau med Europakanalen mellan Main och Donau. Bilden är klickbar som de flesta andra.

 
Välkomstdrink före middagen med presentation av de olika cheferna ombord och kaptenen förstås.


Kaptenen gick sedan runt och skålade vid alla småborden. Vi fick bubbel, men nog ser det ut som han har apelsinjuice i sitt glas. Det kändes betryggande...


Från fönsterplats vid vårt bord i matsalen avnjöt vi vår 4-rätters middag, medan båten kastade loss och gav sig iväg mot Bamberg, där den egentliga Europakanalen börjar. Det imponerande bygget påbörjades 1960 och slutfördes vid Kelheim nära Regensburg 1992 - sammanlagt 17.2 mil och 16 slussar.

   
Tillbaka i hytten vilade ett konstverk av några handdukar på vår säng. Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det skulle föreställa, men trevligt var det. NÅgra medåassagerar påstod att det var en igelkott, men det köper vi inte. Vi har aldrig sett igelkottar med sådan svans...

FORTSÄTTNING FÖLJER !!!



  

ANNONS
Av Lambergsfrua - 9 december 2015 16:21

Varje människa är en historia brukar man säga. På en bussresa/charterresa träffar man många typer av människor, som självklart har en historia att berätta. Vissa ”klickar” man med direkt, andra kanske inte alls. Vissa lägger man märke till av olika anledningar, andra lämnar en helt oberörd.

Vår senaste resa var förstås inget undantag.
Här är några av de personer som deltog i resan – men jag har förstås ändrat deras namn.

 
”Hej jag heter Kalle och jag kommer från Ööreberoo!” hälsade min vithårige och mycket trevlige bordsgranne frejdigt och lät exakt som en kopia av Peter Flacks revyfigur Hjalmar. Kalle berättade om sitt jobb inom kyrkogårdsförvaltningen med ansvar för bland annat kyrkogårdens buskar, träd, blommor och blader. ”Min fru är också inom kyrkan” förklarade han vidare, men utvecklade inte exakt vad hon gjorde där. Jag misstänker starkt, att hon hade varit präst, men frågade aldrig. Hon var alltid sobert klädd, inte lika öppen som mannen, men trivsamt social framför allt vid måltiderna – och hon gav mig en vänlig klapp på kinden, då vi tog farväl i Göteborg. Kalle gav mig en kram.

Kalle hade lite ångest över att resan faktiskt skulle kunna innebära en viss risk för viktuppgång, en tanke som han avskydde. Ingen veckogympa eller simning och massor av delikat mat, svår att motstå, kändes inte optimalt i hans värld. Vid varje busspaus längs vägen tog han sig en rask promenad med högt upplyfta ben och några extra skutt här och var – allt medan hans hustru då gav sig iväg tillsammans de flesta av oss andra med sikte på toa och affär. Ombord på båten stegade han flera gånger varje dag fram och tillbaka på soldäck – båten var 110 meter lång och inga solande satt ivägen, om man så säger.

 

Långa, slanka pensionerade gymnasieläraren Louise Panterclou, som med åren nog förlorat lite av både sin skönhet och sin tro på en framtid presenterade sig artigt: ”Jag heter Louise PANTERCLOU” – med extra tryck på det adliga Panterclou.

Hennes man Hubert Panterclou hade tyvärr fått förhinder att komma med på resan, men hon valde att resa ändå och residerade så nöjd i ensamt majestät i sin båthytt på översta däck. Hon upprördes över mycket, regeringens inkompetens, flyktingsituationen i Sverige och dagens ungdom, som inte lär sig något i skolan och som sannerligen inte lärt sig veta hut eller att uppföra sig.

Hon var dessutom djupt upprörd, ja faktiskt kränkt över, att en av de otroligt vänliga och superproffsiga anställda önskade henne ”nattinatti” på kvällen - något som vår reseledare hade sagt var en vanlig godnatthälsning för svenskar. Det föll inte alls Louise Panterclou på den lätt krökta överläppen. Tvärtom upplevde Louise Panterclou det som alltför intimt och barnsligt Detta återkom hon till vid ett flertal tillfällen, något som inte helt uppskattades av alla medresenärerna.

När det var dags för välkomstcoctailen i baren första kvällen ombord, slog  sig Louise Panterclou ner vid vårt bord och anmodade sedan servitören att ställa ner två glas på bordet  framför henne – Hubert Panterclou hade ju faktiskt betalat för sin välkomstcoctail, fast han ju tyvärr inte kunde komma med på resan. 

Hubert? Jo, det var så här, att enkelhytterna låg på nedre däck och där ville Louise inte bo. Hon erbjöd sig då att betala dubbelt för att få bo högst upp, men fick nobben av rederiet. Då gned Louise helt enkelt lite på Aladdins lampa och vips dök mannen Hubert upp – och då var det inga problem för paret Panterclou att boka en hytt högst upp. Louise betalade alltså för både sig och Hubert – som sedan fick förhinder…


Louise led av svindel, vilket naturligtvis är påfrestande i många sammanhang. I bussen valde Louise alltid att gå in genom bakdörren och sitta långt bak. Hon ville inte gå igenom hela bussen och därmed utsätta sig för att behöva passera den branta trappan vid bakdörren. Vid det enda tillfället hon gjorde det för att hämta en flaska mineralvatten hos reseledaren längst fram, gick hon långsamt med ryggen vänd mot den branta trappan.

 

Sedan hade vi rundnätta, go’a, glada änkan Sofia Skogsgård i 70-årsåldern. Hon saknade självklart sin Anders, men fyllde livet med resor, konserter, teaterbesök och umgänge med goda vänner. Hon var mycket social, men gick oftast lite för sig själv på utflykterna. När tillfälle gavs, gick hon in i en kyrka för att skicka e-mail. Va??? ”Jo, jag tänder ett ljus för Anders och mina föräldrar och sätter mig sen i en bänk och ”tänkpratar” med dem alla tre”.

Vid ett tillfälle såg jag henne slänga en liten tablett från bron över en strömmande fors. ??? ”Jo” förklarade hon med ett varmt leende ”Anders och jag bestämde tidigt, att vi ville ha vår aska strödd i havet. Och så gjorde jag med honom. För mig finns han i alla vatten. Han älskade Emsertabletter och jag har alltid en ask i väskan. När jag passerar något vackert vatten, brukar slänga ner en Emser till honom”. Visst blir man varm om hjärtat av sådant.

Sen hade vi kvinnan som pratade så högt, att hon inte hade behövt någon telefon för att ringa hem till Sverige och som skrattade lika högt och hjärtligt vid samtal med medresenärerna.

Och gruppen från Skåne, som var urless på regeringens hantering av flyktingfrågan och mannen som firades av kocken och personalen och alla medresenärer med tomtebloss i glasstårta, sång och hurrarop på sin 70-årsdag – fast han faktiskt bara fyllde 69. Kocken plockade fram en dator för att visa vilka födelseuppgifter, som hade följt med bokningen. Nånstans blev det fel, men ändå så rätt och trevligt.

Hur Mannen i Mitt Liv och jag uppfattades av de övriga medresenärerna, vågar jag ens tänka på…
Varm kram!
Lambergsfrua 
  
  

Av Lambergsfrua - 16 november 2015 13:45

Säffleoperan har satt upp olika musikaler och operetter sedan 1974 med en blandning av etablerade skådespelare och skickliga amatörer. Under åren har de flesta varit veritabla succéer, bara någon enstaka har floppat.

 
I år har man spelat Mel Brooks The Producers som bygger på hans film "Det våras för Hitler". Där driver man hejdlöst med ondskan och terrorn, förlöjligar och föminskar. Mel Brooks säger att man får skämta om allt, därför att skrattet är det bästa vapnet mot ondskan. Med tanke på den senaste tidens ofattbara terrordåd, är jag tveksam till om det räcker...


Vi åkte bekvämt
med teaterexpressen 

 
Mannen i Mitt Liv
njöt i fulla drag, som den tågnörd han är

Sedan 2011
erbjuder Teaterexpressen ett paket som innefattar teaterbiljett, program och garderobsavgift, tågresa Karlstad - Säffle med välskött veterantåg från förenngen Värmlandståg, dryck med tilltugg och underhållning ombord med några av kvällens skådespelare, välkomstdrink vid ankomsten till teatern och middag med dans. Fast det var inte många som dansade faktiskt. I pausen stod gofika framdukat.

Vi bjöds på en fartfylld föreställning med humor, glitter och satir, härlig musik och dans - och slutligen stående ovationer. Så många skickliga aktörer med bland annat komikern Kristoffer Appelquist och Martin Franzelius som gayparet Roger de Bris och Carmen Ghia med bravur.

 
Marschaller lyste
upp vägen tillbaka till stationen, så vi inte skulle villa bort oss i Säffle.

 
Och där på stationen stod vårt tåg och väntade. Väl ombord serverades en nattamacka av landgångstyp med dryck ...

 
...följt av kaffe med den gamla bekantingen Plopp.

Ett helt fantastiskt arrangemang som vi troligen kommer att använda oss av ett annat år.
Varm kram,
Lambergsfrua 
  


Av Lambergsfrua - 11 november 2015 12:28

Idag den 11 november har Mårten (Martin) namnsdag. Mårten firas till minne av helgonet Martinius. Han var en romersk soldat, som inånarna i staden Tours vill ha till biskop. Det ville inte Martinius, så han gömde sig i ett gåshus. Gässen var inte särskilt lojala utan avslojade honom med sitt kacklande.
Detta hände den 11 november år 371. Och så blev han utnämnd till biskop i alla fall.

Därför är det tradition att äta gäss på Mårtensmäss, som ett slags kollektivt straff för de kacklande förrädarna i Tours. 
Första gången firandet omtalades i Sverige var redan 1557 på Södertörn. Högtiden firas numera främst i Skåne och på liknande sätt i Danmark och i Tyskland.


Här söker en 16-årig Lambergsfrua försiktigt ta kontakt med en gås i Skanör - mycket försiktigt, för de är oberäkneliga och kan nypas ordentligt.

Med en matglad pappa från Skåne gick det inte att hoppa över Mårten Gås-firandet, även om han hade flyttat till Stockholm.

Lördagen närmast den 11 november bjöds familjens vänner in på gåsamiddag. Mamma skaffade en gås, som hon tillagade efter konstens alla regler. Självklart serverades svartsoppa som förrätt, men den avstod jag så gärna från. Soppa på blod! Nä tack! Men gästerna lät sig väl smaka och det var glada och trevliga fester.

Ärligt talat hade jag inte så mycket till övers för gåsen heller. Det var en förskräckligt fet fågel – men såsen var jättegod till nykokt potatis. 

Varm kram,
Lambergsfrua - som föredrar kyckling
  


Av Lambergsfrua - 9 november 2015 16:02


 
I går var det hela 50 år sedan min mamma dog, bara 65 år gammal - och det är inte gammalt. Självklart sörjer jag henne inte längre, men visst saknar jag henne. Jag kan sakna, att jag inte hade henne att prata med och rådfråga i mångt och mycket, framför allt när barnen var små. Jag kan sakna att vi berövades förmånen att få umgås som vuxna. Jag kan också sakna att mina barn aldrig fick uppleva glädjen över att ha en mormor (eller farmor för den delen). De minns henne inte alls och det är lite sorgligt. 
Men jag minns henne med värme och glädje och med ett leende på läpparna.   
Varm kram!
Lambergsfrua  
  



Av Lambergsfrua - 4 november 2015 13:00

Jag är mer aktiv på Facebook än här på bloggen. Det beror mest på att jag upplever Facebook som enklare på alla sätt. Dessutom får man oftast respons från sina vänner ganska direkt,  om så bara med ett "gilla". Och det gillar jag. Dessutom skriver jag där för en relativt begränsad skara vänner och bekanta, medan bloggen verkligen är en öppen bok.

På Facebook kommer det lite då och då¨olika "utmaningar". Nyligen fick jag utmananingen att visa en höstbild 7 dagar i rad och sedan skicka utmaningen vidare. Tänk så många vackra höstbilder alla inblandade delade med sig av!

Nu senast har jag utmanats att under fem dagar visa en bild, som är minst 15 år gammal  och sedan skicka utmaningen vidare. Så roligt jag har haft, när jag tittat i våra gamla fotoalbum! Jag började inte med lite digitala bilder förrän 1999.


Ett av mina bidrag i den utmaningen blev fotot av Mannen i Mitt Liv och mig på en båtutflykt i Turkiet 1990. En fantastisk upplevelse - trots att det var smällhett de där två veckorna.

Idag är det grått här, men vi får en god vän på besök om en stund - med andra ord blir det en bra dag!
Varm kram,
Lambergsfrua  
  
 

Av Lambergsfrua - 24 oktober 2015 17:15

Idag regnar det och det var dags att spänna upp paraplyerna igen.


Den här bilden har jag visat förr, men jag visar den så gärna igen, för jag tycker om paraplyerna med sina glada solar. Den solen har designats av Lilla Spöket Labans skapare Karlstadbon Lasse Sandberg och har varit stadens symbol och varumärke sedan 1989. Ja, Spöket Laban skrev han förstås tillsammans med hustrun Inger.


Igår var Mannen i Mitt Liv och jag på konsert och lyssnade/tittade på "Gospelrock - ett stycke amerikansk musikhistoria" presenterad av Annika Modeen och Bertil Österberg. Bertil har vi hört många gånger förr och gillar högt och rent, medan Annika Modeen och Jobakören var nya bekantskaper för oss. Trevliga bekanskaper visade det sig. Det var en afton fylld av enorm sång-, spel. och dansglädje. Fotografering var förbjuden, så jag kan tyvärr inte ge några foton utan använder mig av programhäftet.

 
De medverkande presenterade gospelns ursprung hos slavarna på bomullsfälten i den djupa Södern Sångerna gav hopp om ett bättre liv i en annan värld. Man sjöng utan istrument och ofta växelsånger.

Ur gospeln växte sedan småningom fram jazz, soul, blues och rock. Mycket av dagens moderna musik har sina rötter i just gospeln.


Jag bifogar musikhistorien, så som den berättades för oss av en kunnig och bitvis humoristik konfrenciér - även om jag misstänker att inte många av er orkar läsa igenom till sista raden. 


Här har vi musikvalet, musik som framfördes med värme och stort engagemang. Bertil hade flera solonummer och spelade både gitarr och trumpet med bravur. När han och hela ensemblen drog igång "When the saints..." klappades det taktfast i bänkraderna och själv hade jag svårt att sitta stilla - men hur skulle det se ut med en gammal tant skuttande i bänkraden - he he.

"Satchmo" med sin trumpet var en av mina stora favoriter i tonåren. Jag hade egentligen inte några direkta favoriter, men Ludde "Satchmo" Armstrong med When the saints och Blueberry hill var i topp för mig. Och så Elvis förstås...

Joba Gospels entusiastiska ledare Marita Schollin var en fröjd att se. Hon gav sig totalt hän åt musiken och kunde inte stå still en enda sekund där på scenen. Hon studsade, knäade, skuttade och eldade sin trupp, förlåt kör, till stordåd. Henne skulle jag vilja se i Körslaget om det kommer tillbaks i TV nån gång.

Väl hemma igen satte vi oss en stund på balkongen med ett glas vin och pratade om, vad vi hade upplevt. Vi var så genomnöjda och smått lyriska båda två - och så glada att vi verkligen köpte biljetter och masade oss iväg till den här konserten.


 
Träden blir allt kalare, men än har vi färgprakt utanför sovrumsfönstret.

Önskar er alla en skön forttsättning på den här helgen.
Varm kram,
Lambergsfru 
  

   


Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

GÄSTBOK

______________________

Klockan är:

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Väder

Väder Karlstad

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

Senaste besökare

Följ bloggen

Följ Lambergsfruas  blogg med Blogkeen
Följ Lambergsfruas  blogg med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se